”Jag är en fast anhängare av screeningar”

Kuva: Juha Poutanen

Aila Prepula har haft bröstcancer

Aila Prepula som redan en gång hade varit med om att en vätskecysta tömdes antog vid massundersökningen 2007 att det var fråga om samma sak med de knölar hon hade nu. Screeningsresultatet var kärvt: det var bröstcancer.

”Jag har sådana bröst som hela tiden producerar knölar. Jag tänkte att vätskecystan kanske hade aktiverats på nytt. Jag skulle i varje fall ha haft mammografi 2007 men gick på den tidigare än avsett. Efter det blev jag kallad till ny mammografi och ultraljud. Läkaren varnade redan då för misstänkt cancer, och bröstcancer var det ju sedan”, berättar Aila.

När Aila Prepula fick sin cancerdiagnos körde hon till landet till sin väninna och grät. Vi stickar varje dag litet på en halsduk. Jag stickar i Skottland och du stickar här, uppmanade hennes skotska väninna som då bodde nära S:t Michel.

Aila Prepula hade stött på cancer redan flera gånger i sitt liv. Sjukdomen i sig var inte främmande, men när den drabbade henne själv var det en trist överraskning.

”Jag har följt två väninnor ända till deras begravning, den ena var en körkompis och den andra en ryggsjukdomskompis. De dog i bröstcancer båda två. Å andra sidan har jag två vänner som har klarat av sin bröstcancer långt före mig och som också idag är i bättre kondition än jag. Jag har alltså sett cancer i hela dess bredd.”

När Ailas bröstcancer opererades tog man bort hela bröstet för att det med sin vätskecysta hade skrämt henne redan en gång 10 år tidigare.

”Bröstet var för mig ett problem som skulle bort, och så gjorde man. Visst är det för en kvinna en rätt jämmerlig syn när man ser slutresultatet.”

Operationsdagen var en av de mest dramatiska i Ailas liv. Samma dag dog nämligen hennes kära mamma, men det fick hon veta först senare.

”Det första halva året efter operationen var riktigt hemsk. Jag hade skuldkänslor för min mammas död, för jag trodde att hon inte hade klarat chocken av att hennes dotter hade cancer. Det lättade först när min pappa försäkrade mig om att mamma som en modern kvinna inte skulle ha tänkt på det sättet. Mamma hade dåligt hjärta som inte längre höll för medicineringen.”

Ett halvt års skräckbubbla

Aila Prepula beskriver det första halva året efter operationen som en skräckbubbla också annars. Inte bara på grund av mammans död utan på grund av cytostatikan. De mest konkreta verkningarna kom alltid på femte dagen efter droppet. Slemhinnorna i munnen lossnade.

”Min man lagade tunna soppor och havregrynsgröt för att jag skulle kunna äta ens någonting. Jag magrade oerhört under cytostatikabehandlingarna. Det höll alltid på i ett par veckor när det var svårt att äta något överhuvudtaget. Därtill kom illamåendet.”

Slemhinnorna skulle läka före följande cytostatikabehandling. Aila smorde munnen med lin- och havtornsolja. Vatten kunde hon dricka hela tiden. Älsklingsmaten blev laxsoppa. Den hade smörjande fiskolja som var bra för slemhinnorna.

Hösten 2007 var det virus av alla de slag i omlopp. Aila valde att medvetet isolera sig så att hon under cytostatikabehandlingarna inte for någon annanstans än till sjukhuset, laboratoriet och fysioterapin. Dotterns familj och några vänner kom på besök. En väninna från Kuopio kom med som smakråd vid införskaffandet av peruk.

‐”En liten tid hade jag en stödperson som jag talade med i telefon ett par tre gånger, men jag vågade inte fara in till stan för att träffas. På den tiden fanns det inget annat kamratstöd att få i S:t Michel.”

Utöver slemhinnorna tog cytostatikan musten ur henne totalt.

”Jag försökte gå ut och motionera, gymnastisera armen och hålla mig i form. Jag tog till och med depressionsmediciner en tid och det fick mig också att sova bättre. Sorgen och smärtan berodde till stor del på andra saker, men cytostatikan påverkade mig så att jag inte kunde koncentrera mig på någonting en längre tid.”

Vännerna och mannen understödde

Till all lycka hade Aila Prepula under sitt skräckfyllda halvår några goda vänner som hela tiden peppade henne per telefon.

”Jag är evigt tacksam för att jag fick ringa upp min väninna i Uleåborg närhelst jag ville.”

Hennes skotska väninna skickade henne textmeddelanden från Skotland och tvingade henne att fortsätta med halsduken. – Ett dyrbart stöd var den bekanta fysioterapeuten som ett par gånger rentav kom på hembesök för att hjälpa till att upprätthålla någonslags kondition. Så gick den vintern.

Den entusiastiska musikälskaren kunde under den här tiden varken gå konsert eller någon annanstans heller, för hon kände sig så förskräckligt dålig både fysiskt och psykiskt. Äkta mannen handlade mat, kockade och understödde sin hustru. Med Ailas ord ”tillsammans höll vi ut hela hösten och förvintern”.

Nya bekymmer kom till när pappan som efter att ha blivit änkling blev tvungen att flytta bort hemifrån och när dotterns lilla baby hade henne att vaka nätterna igenom.

”När cytostatikabehandlingarna var på slutrakan beslöt jag att, om jag klarar mig ur det här, ska jag försöka få tag på en mormorslya i Kuopio nära dotterns familj. Jag hämtade krafter av den nya generationen. Min man tyckte att det var litet väl tidigt, men också han tog så småningom saken till sig, och så drog vi till Kuopio vårvintern 2008.”

Till en början bodde familjen Prepula i en hyreslägenhet och pendlade mellan Kuopio och S:t Michel.

”Då tänkte jag mycket på mamma, och jag hade en känsla av att de kvinnliga medlemmarna i vår familj alla var med om något stort: en for till himlen, en insjuknade, en födde och en föddes.”

För tre år sedan flyttade familjen Prepula till Kuopio helt och hållet. Det var en glad överraskning när de hittade ett hem i samma hus där dotterns nu tvåbarnsfamilj bor.

Att sjunga ger krafter

Körsång och musik överlag har varit en räddningsplanka för Aila Prepula. Hon blev tvungen att lämna sin kör Mikkelin Viihdelaulajat i S:t Michel på grund av flytten till Kuopio. I de nya hemknutarna fanns emellertid kvinnokören Laululikat, och där har hon sjungit sen dess.

Aila besväras fortfarande av lymfödem. Eftersom det togs bort lymfkörtlar i operationen transporteras lymfvätskan inte bort på normalt sätt. Om man anstränger armen, blir den sjuk och sväller upp. Hon måste hela tiden använda kompressionsstrumpa och -handske.

”Lyckligtvis hittade jag en bra lymfterapeut, men vad det än gäller måste man själv vaka över sina rättigheter och se till att remisser och betalningsförbindelser rör sig dit de ska. Jag har många gånger undrat hur gamla människor klarar det, när det är jobbigt också för en som är yngre fast man är van att söka information och kämpa för sina rättigheter”, säger denna före detta redaktör.

Aila bedömer att hon med avseende på cancern för närvarande är på säkra sidan, men man vet aldrig med morgondagen. Eftersom hennes egen bröstcancer kom fram i screeningen, är hon en stark förespråkare för screeningar.

”Jag vågar inte ens tänka på hur det kunde ha gått, om cancern inte hade upptäckts i screeningen.”

”Om man fortsätter med screeningarna, undviker man kanske dyrare behandlingar och längre mänskliga lidanden. Vi har inte cancer i generna, eftersom jag är den enda avvikande i släkten på mammas sida, av 30 kusiner. Det är bara hos mig man hittills har funnit bröstcancer.”

Och hur går det då med Ailas och hennes skotska väninnas stickningsprojekt?

”När vi träffades och förevisade varandra våra halsdukar så var de verkligt långa!”

Text Mirja Karlsson