När döden kommer

Syftet med palliativ vård är att lindra det fysiska, psykiska, sociala och andliga lidandet som sjukdomen ger upphov till och stödja patienter och deras anhöriga när döden kommer närmare. Målet är att patienten får dö tryggt och utan symtom och att de anhöriga klarar av att ta avsked av sin kära.

Terminalvård

Handboken Saattohoito-opas – potilaan ja omaisen opas (på finska) kan laddas ner eller beställas på Södra Finlands Cancerförening:

Saattohoito-opas – potilaan ja omaisen opas(öppnas i ett nytt fönster)

Det är mycket svårt och ledsamt att avstå från dem man älskar. Döden känns skrämmande för såväl den insjuknade som hens anhöriga. Ibland är det dock befriande att smärtan och sjukdomen tar slut.

En obotlig och avancerande sjukdom kan innebära att patienten känner sig hjälplös och tappar sin autonomi och funktionsförmåga. I och med sjukdomen kan patientens tankesätt och till och med personlighet förändras betydligt. Många patienter som får palliativ vård lider av ångest och depression på grund av sin allvarliga sjukdom och dödens närhet.

De anhöriga kan ofta lindra patientens psykiska ångest genom att förhålla sig till situationen så naturligt som möjligt. Förutom vårdpersonalen kan man också vända sig till sjukhusprästen. Psykiska symtom som ångest och depression kan även lindras med hjälp av läkemedel.

Inom palliativ vård kan en anhörig ge en känsla av trygghet och närvaro för den döende patienten. Närvaro i dödens stund är lugnande för både den döende och de anhöriga. Om man inte kommer i tid utan är borta från den döendes sida i dödens stund, ska man komma ihåg att det inte minskar betydelsen av allt som man gjort under hens livstid.

De anhörigas sorg

De anhöriga kan ha mycket motstridiga tankar inför den annalkande döden. Å ena sidan hoppas man att den sjuka inte behöver lida och att hen får dö utan smärta, å andra sidan hoppas man att hen skulle leva så länge som möjligt. Ju närmare personen står dig, desto svårare är det att avstå från hen.

Även om man har haft tid att anpassa sig till att cancern inte kan botas, är döden alltid en chock. Det känns skakande och lamslående. Det är bra att ordna begravningen först om ett par veckor efter döden så att man trots alla sina känslor orkar vara närvarande vid tillfället och ta emot tröst. Det lindrar inte sorgen eller återhämtningen om man påskyndar begravningen.

Efter döden kan det ta veckor innan alla frågor och smärtsamma känslor förknippade med förlusten kommer fram. De anhöriga kan kontakta den vårdande läkaren, hemsjukskötaren eller avdelningen om de vill ställa frågor. I hospicehem och församlingar ordnas minnes- och sorgegrupper.

Sorgen efter att en nära anhörig har dött är lång och går igenom många faser. Sorg är den naturliga reaktionen på en förlust. Den är alltid individuell. Sorg är inte bara en känsla utan många; längtan, ångest, ilska, skuld. Förutom psykisk kan sorgen också vara fysisk. Till exempel koncentrationssvårigheter, minnesluckor, trötthet och olika hallucinationer är vanliga fenomen som sorgen utlöser.

Det viktigaste är att inte förneka eller förtränga sorgen. Ångesten försvinner inte genom att man försöker tygla sina känslor. Det hjälper att man gråter och talar öppet. Stöd som de sörjande får av sina anhöriga ger styrka. Det hör till sorgeprocessen att besöka graven, tända ljus, be och upprepa andra ritualer. Det gör det ofta lättare för den sörjande.

Ofta beskrivs sörjandet som en våglik rörelse. Tidvis känns det som om livet äntligen skulle vara tillbaka på rätt spår, sedan känns sorgen överväldigande igen. När den dagliga smärtan har lagt sig lite, blir den ofta starkare vid födelsedagen och årsdagen efter den käras död.

Ibland hinner man inte sörja till exempel på grund av en svår livssituation. Då kan sorgen ta sig uttryck i en fysisk sjukdom eller till exempel missbruksproblem. Sorgkänslorna kan också dra ut på tiden och förvandlas till depression. Alla har inte heller möjlighet att dela sorgen med andra. I dessa situationer är det viktigt att söka sakkunnig hjälp.

Barnets sorg

Barnen begriper döden enligt sin ålder och utveckling. Först i puberteten uppfattar de att döden är slutlig. Som yngre tröstar de sig med tankar om skyddsänglar eller livet efter döden. Ofta hämtar sig barnen snabbare än vuxna.