Undersökningar och diagnostik vid cancer

Läkaren undersöker först dig på sin mottagning och skickar sedan dig vidare på de tilläggsundersökningar som behövs.

Bilddiagnostiska undersökningar används ofta för att fastställa om det är fråga om cancer. Bilddiagnostik används också för att utreda cancerns spridning och behandlingarnas effekt samt för uppföljning av cancern.

De bilddiagnostiska undersökningsmetoderna för cancer blir mångsidigare och noggrannare hela tiden. Man strävar efter att hitta en lämplig metod för varje patient bland de olika alternativen. Ofta kombinerar man olika tekniker för att få tillräckligt med information.

Den vanligaste bilddiagnostiska metoden som används för att fastställa cancer och dess spridning är datortomografi (DT). Datortomografi utför med hjälp av röntgenstrålar.

Vid magnetkameraundersökning utnyttjas kraftiga magnetfält. Den ger inte upphov till joniserande strålning. Magnetkameraundersökningar används bland annat då när man klarlägger situationen hos en patient som har en cancertumör eller sarkom i huvud-hals-området.

Positronemissiontomografi eller PET-undersökning baserar sig på cancercellernas ämnesomsättning som är högre än hos normala celler. Vid en PET-undersökning får patienten ett radioaktiv spårämne som gammakameran upptäcker. PET-bilder kan även kombineras med datortomografi.

Ultraljudsundersökning används bland annat vid undersökning av livmodern, bukspottkörteln, levern eller njurarna. Vid en ultraljudsundersökning kan man även ta cellprov.

Titthålsundersökning eller endoskopi används vanligtvis för att undersöka mag-tarm-kanalen, luftrören, livmodern, prostatan, urinblåsan eller huvud-hals-området.

Vid mammografi undersöker man brösttumörer med hjälp av en röntgenbild. Mammografi används även vid screening av bröstcancer.

Vid isotopundersökning tillför man patientens kropp ett radioaktivt spårämne. Ämnet söker sig till de organ som ska undersökas, varefter man med hjälp av olika bilddiagnostiska metoder kan klarlägga huruvida cancern har spritt sig. Isotopundersökning kan användas för att klarlägga spridningsgraden vid bland annat bröstcancer, prostatacancer och tarmcancer.

 

.

Laboratorieundersökningar utförs redan i det skedet där det endast finns en misstanke om cancer. Vanligtvis tar man till exempel blodprov och följer blodvärdena.

I samband med några cancertyper är det fördelaktigt att analysera vissa tumörmarkörer. Mängden tumörmarkörer i blodomloppet varierar enligt cancerns aktivitet. Tumörmarkörerna kan vara till hjälp vid fastställandet och uppföljningen av cancern och bedömningen av prognosen. Blodprov kan visa om det förekommer tumörmarkörer.

En tumörmarkör är ett ämne som tumörvävnaden utsöndrar till någon kroppsvätska. Hittar man en markör eller en förhöjd mängd av en markör i kroppsvätskan kan detta tyda på att patienten har insjuknat i cancer eller fått ett återfall. Markörernas känslighet och exakthet varierar, och en förhöjd markörhalt betyder inte alltid att patienten har cancer. Några exempel på markörer är PSA vid prostatacancer och CA 15.3 vid bröstcancer.

Genetiska tester kan användas vid undersökning av vissa cancersjukdomar.

Behandlingen av cancer blir allt mer individuell. För många cancertyper har det utvecklats riktade behandlingsmetoder, precisionsläkemedel. Därför utförs även genetiska undersökningar innan cancerbehandlingarna påbörjas.

Med hjälp av gentester kan man också identifiera en del av de genförändringar som ökar risken för att utveckla cancer, alltså utreda om det finns ärftligt ökad risk för cancer. Genförändringen kan inverka på hur cancern behandlas.

Den slutgiltiga cancerdiagnosen bygger på mikroskopisk undersökning av vävnads- eller cellprov som utförs av patolog. Provet kan tas med hjälp av en fin eller en grövre nål, en tång eller så att hela tumören avlägsnas vid en operation.

Ett vävnadsprov med en grövre nål räcker nästan alltid till för att fastställa cancerdiagnosen. Detta innebär att man i lokalbedövning tar en några millimeters biopsi av tumören. Genom att undersöka provet kan man klarlägga huruvida tumören är godartad eller elakartad samt tumörens differentieringsgrad och utbredning.

Det kan också tas ett cellprov utöver eller i stället för en biopsi. Det görs med en fin nål eller ett annat instrument.

Det mest typiska cellprovet utan nål tas från livmoderhalsen. Andra liknande cellprov är urinprov och prov från mag-tarm-kanalen eller ryggmärgsvätskan.

När man använder sig av en fin nål eller en spruta beror exaktheten på bland annat cancertypen. Man kan ta finnålsprov av till exempel sköldkörteln, levern eller lymfkörtlarna. Vanligtvis kan det användas till att fastställa om tumören är elakartad.

Resultaten klassificeras enligt en femgradig skala (1=godartat, 5=malignt prov)