Sjukdomsfas, differentiering och spridningsgrad av cancer

Efter att cancercellerna har uppkommit börjar de dela sig flitigare än vanligt. När cancern framskrider, fortsätter den elakartade cellvävnaden att förändras och börjar uppföra sig allt mer elakartat. När tumörcellerna differentieras, kan regleringssystemet i kroppen inte längre kontrollera förändringarna och till slut börjar cellvävnaden sprida sig.

Cancern förorsakar skada i kroppen genom att växa lokalt, skicka metastaser till andra organ och förorsaka olika allmänna symtom. En elakartad tumör kan bli stor där den har sitt ursprung och förstöra organens normala funktion. Tumören kan också ta över utrymme av näraliggande organ och förorsaka smärta och tryckkänsla.

Symtom på cancer

Cancerspridningen – spridningsgrad

Cancerspridningen bestäms samtidigt som sjukdomen fastställs. Genom att bestämma spridningsgraden kan man få en bättre uppfattning om patientens möjlighet att tillfriskna och om vilken behandling som är den rätta. Spridningsgraden klarläggs vanligtvis enligt det internationella TNM-stadieindelningssystemet.

• T anger storleken av primärtumören (tumor).
• N anger spridningen till närliggande lymfkörtlar (node).
• M hänvisar till förekomsten av metastaser i organ som inte ligger i omedelbar anslutning till det organ som bär primärtumören.

Enligt TNM-stadieindelningssystemet klassificeras cancerfallen i fem olika spridningsgrader (0, I, II, III, IV, ). Spridningsgrad 0 betyder en liten cancer som inte sprider sig. Spridningsgrad IV betyder cancer som spridit sig långt ut i kroppen eller cancer som hunnit skicka metastaser. I vissa fall kan spridningsgraden delas in i flera undergrupper.

Då cancern sprider sig, börjar den bilda metastaser. Metastaser uppstår när cancerceller lossnar från primärtumören och vandrar med blod- eller lymfcirkulationen till nya organ där de fastnar och börjar dela sig och ta över utrymme.

Det är typiskt att olika cancertyper bildar metastaser i olika organ. Oftast uppstår det metastaser i levern, lungorna, binjurarna, hjärnan och skelettet. De symtom som metastaserna förorsakar varierar enligt metastasernas läge.

Vävnadstyper i cancer

Cancersjukdomar får sitt namn på basis av primärtumörens läge och tumörvävnadens struktur.

I kroppen finns till exempel följande normala vävnader:

• epitel (hudens och slemhinnornas översta skikt)
• stödvävnad (skelett, brosk, bindväv, muskler)
• nervvävnad
• lymfvävnad
• benmärg

Epitelet täcker hela kroppsytan och omger alla kroppens inre ytor och hålor. Ytan på huden, slemhinnorna, mag-tarm-kanalen och urinblåsan är exempel på epitelvävnad. Cancer som har sitt ursprung i epitelvävnaden kallas för karcinom.

Cancer vars ursprung ligger i stödvävnaden kallas för sarkom.

Hjärnan, ryggmärgen och nerverna består av nervvävnad. Tumörer som har sitt ursprung i nervvävnaden har ingen gemensam benämning. Dessa tumörer får sitt namn vanligtvis efter cellerna i tumören. I nervvävnaden bildas det ofta godartade tumörer som dock kan vara svåra att avlägsna och skadliga på grund av sitt läge.

Cancer vars ursprung ligger i lymfvävnaden heter lymfom, och cancer som har sitt ursprung i benmärgen heter leukemi.

Tumörerna har ett histologiskt klassificeringssystem, eftersom deras histologiska särdrag spelar en viktig roll till exempel då man väljer rätt behandling.

I följande tabell specificeras godartade och elakartade tumörer enligt deras vävnadstyp:

 Differentiering av cancer

Att bestämma differentieringsgraden hos en cancertumör betyder att cancern klassificeras i olika grad beroende på hur differentierad tumören är. Skalan är vanligtvis tre- eller fyrgradig.

Det finns skillnader i differentieringen av cancer. En tumör som kraftigt liknar strukturerna i ursprungsvävnaden kallas för en högt differentierad tumör. Ju närmare strukturen i tumören liknar den normala cellstrukturen, desto bättre är cellen således differentierad. En tumör som endast svagt liknar sin ursprungsvävnad kallas för en lågt differentierad eller anaplastisk tumör.

Om cancercellerna är lågt differentierade, kan det göra det svårare att identifiera ursprungsvävnaden och rikta in behandlingen.

Många tumörer delas in i tre olika klasser enligt deras differentieringsgrad.

Cancerns differentieringsgrad:

högt differentierade, grad I

• liknar mest normal vävnad och har oftast god prognos

medelhögt differentierad, grad II

• mellanstadier mellan god och dålig prognos

lågt differentierade, grad III ja grad IV

• tumörerna sprider sig lättare och har något sämre prognos än andra

Kriterierna för de olika graderna varierar enligt organ och tumörtyp. Den allmänna regeln är att högt differentierade tumörer uppför sig lugnare än lågt differentierade tumörer. Differentieringsgraden bestäms då man utvärderar behovet av postoperativa läkemedelsbehandlingar.