Prostatacancer

Prostatacancer drabbar framför allt äldre män över 70 år. Sjukdomen blir klart vanligare efter 55 års ålder och förekommer nästan aldrig före 40 års ålder. Åldern är den viktigaste enskilda riskfaktorn för prostatacancer.

Prostatan är en manlig könskörtel belägen under urinblåsan framför ändtarmen. Den är stor som ett plommon och väger 20 gram. Den omger delvis urinröret som transporterar urinen från blåsan ut ur kroppen. Prostatan bildar en del av den vätska som behövs i sperman.

Antalet fall av prostatacancer (Finlands Cancerregister)(öppnas i ett nytt fönster)

Orsaker till prostatacancer

Den exakta orsaken till prostatacancer är inte känd och sannolikt är det inte endast en faktor som påverkar eller som är tillräcklig för dess uppkomst. De manliga könshormonerna, androgenerna, påverkar sannolikt uppkomsten av cancer, men orsakar den inte: det är känt att prostatacancer sällan utvecklas hos män med låg nivå av manligt könshormon. De manliga könshormonerna har alltså relevans för både uppkomsten och tillväxten av cancer.

Cancerförebyggande(öppnas i ett nytt fönster) (Utan cancer)

Vad förorsakar cancer?

Symtom på prostatacancer

Lokaliserad prostatacancer har inga karakteristiska symtom. Däremot är det allmänna symtomet på avancerad prostatacancer smärta i ländryggen.

Urineringsbesvär kan vara ett symtom på prostatacancer. Urinstrålen kan vara svag eller avbruten, man kan ha täta urinträngningar (särskilt nattetid), blod i urinen eller så är urineringen förenad med initiala svårigheter eller smärta.

Vanligtvis har urineringssymtom dock samband med en godartad prostataförstoring, något som ökar kraftigt med åldern. En förstorad prostata kan klämma till urinröret eller urinblåsan, vilket ger problem med urinering och vid samlag. Prostatacancer och godartad förstoring av prostatan kan också förekomma samtidigt.

Prostatacancer som har spridit sig vidare i kroppen kan orsaka smärta, anemi och allmän svaghet. Prostatacancer sprider sig i första hand till skelettet och då känns smärtan vanligen i ländryggen, bäckenet eller höftområdet.

Konstaterande och undersökning av prostatacancer

Vid misstanke om prostatacancer undersöks patienten noggrant. Till att börja med palperar läkaren prostatan via analöppningen (så kallad tuschering) och uppskattar storleken på prostataloberna, bedömer eventuella knölar i prostatan och dess konsistens. Knölighet, fasthet och hårdhet kan tyda på prostatacancer.

Det viktigaste laboratorietestet är PSA-värdet i blodet. Prostataspecifikt antigen, eller PSA, är ett äggviteämne som utsöndras uteslutande från prostatavävnad: antingen benign eller malign. Enbart utifrån PSA-värdet går det därför inte att avgöra om patienten har prostatacancer eller inte. Ett högt PSA-värde eller ett snabbt förhöjt värde tyder dock starkt på prostatacancer. I allmänhet utreder man också andelen så kallat fritt PSA. Ju lägre andel fritt PSA, dess större risk för cancer.

Det finns ett så kallat normalt referensområde för PSA i olika åldersgrupper. Det finns inget absolut normalt PSA-värde. Även aggressiv prostatacancer kan uppvisa ett mycket lågt PSA-värde, medan ett högt PSA-värde ofta visar sig vara en godartad prostatahyperplasi eller inflammation. Sannolikheten för cancer ökar med högre PSA-värde, men som ett enskilt diagnostiskt test är det inte tillförlitligt.

PSA-värdet stiger när prostatan växer i storlek. Därför är det bra att ställa PSA-värdet i relation till prostatans storlek. Då primärvården i allmänhet inte har tillgång till denna information kan PSA-värdet också ställas i relation till patientens ålder, eftersom prostatan växer med åldern hos så gott som alla. Beroende på åldern varierar PSA-referensområdets övre gräns mellan 4 och 6,5 µg/l. Som nämnts ovan är problemet med mätning av PSA att ett helt normalt värde inte utesluter eventuell cancer. När en man på grund av urineringsbesvär söker sig till en mottagning ingår palpation av prostatan alltid i undersökningen, även vid mycket lågt PSA-värde.

Om läkaren upptäcker något onormalt eller om PSA-värdet ger anledning till oro, görs nålbiopsier, man tar alltså vävnadsprover. Proverna tas genom ändtarmens slemhinnor och kräver förebyggande antibiotikabehandling. Patologen undersöker proverna med mikroskop för att ta reda på om det är fråga om cancer.

Prostatabiopsin tas ofta enligt ett visst mönster, men ändå slumpmässigt, och då kanske nålen vid små tumörer inte nödvändigtvis träffar på cancerförändringen utan på en frisk del av prostatan. Då får man ingen cancerdiagnos. Vid diagnostisering av prostatacancer används i allt högre grad magnetundersökning som gör det möjligt att rikta biopsin till det misstänkta objektet och att samtidigt uppskatta den lokala utbredningen. På det här sättet blir diagnostiken noggrannare och biopsisvaren tillförlitligare än vid slumpmässig provtagning.

Undersökningar av sjukdomens utbredning görs enligt sjukdomsläget. Om patologen i sitt utlåtande säger att prostatacancern är godartad, behövs ingen undersökning av utbredningen alls. Med hjälp av ultraljudsundersökning via ändtarmen kan man få information om huruvida cancern har spridit sig lokalt utanför bindvävskapseln som omger prostatan.

Prostatacancer kan bilda metastaser i skelettet, vilket kan utredas genom en radioaktiv isotopundersökning där man kan se eventuella skelettmetastaser. För undersökningen injiceras ett radioaktivt ämne i venen och sedan får man vänta en stund medan ämnet söker sig till de aktiva objekt som eventuellt finns i skelettet. Patienten får lägga sig ner och en kamera skannar sedan strålningen från patienten så att det skapas en bild av skelettet. Resultatet är en så kallad skelettkarta där metastaserna syns som aktiva. Resultatet av kartläggningen kan vid behov verifieras med vanlig röntgen, datortomografi eller magnetundersökning. Skelettmetastaser orsakar ofta smärta. Smärta som bedöms härröra från skelettet är därför ett tydligt motiv för en skelettkartläggning i vilket skede av sjukdomen som helst.

Metastaser i mjukvävnader, särskilt i lymfkörtlar, kan också undersökas med olika slag av bilddiagnostik. Exempelvis är PET-röntgen känsligare än traditionell datortomografi eller isotopundersökning för att konstatera metastaser, men det är oklart om resultatet väsentligt påverkar behandlingen av patienten eller förbättrar prognosen. Därför görs inte alltid bilddiagnostik. De undersökningar som behövs för behandlingen skräddarsys för varje patient. Undersökningar som inte påverkar behandlingsplaneringen eller prognosen är onödiga för både patienten och den behandlande läkaren.

Hur cancer konstateras och undersöks

Tidig diagnostisering och screening av prostatacancer

Prostatacancer kan konstateras i ett symtomfritt stadium genom att fastställa PSA-värdet genom blodprov och genom att utifrån det sedan vidta de ovan beskrivna undersökningarna. Det centrala problemet med en PSA-undersökning är dock att det inte är en cancerspecifik undersökning. PSA-värdet visar i första hand att mannen har en prostata. Testet utvecklades ursprungligen för uppföljning efter att prostatan hade avlägsnats kirurgiskt. Om PSA-värdet efter operationen fortfarande var förhöjt eller steg efter operationen, innebar det att operationen inte var radikal och att cancern redan hade spridit sig utanför körteln.

Det största problemet med att använda PSA-värdet som cancertest är de falska larm och onödiga undersökningar det ger upphov till och som inte alltid är oskadliga. Dessutom påträffas vid undersökningarna små och obetydliga förstadier till cancer och lågpatogen cancer vars behandling en man inte hinner dra nytta av under sin livstid. Det är mycket välkänt att äldre män har förändringar i prostatan som med patologens blick kan tolkas som ”cancer” men som, om de lämnas kvar i prostatan, inte på något sätt påverkar mannens liv.

Slumpmässig mätning av PSA-värdet hos symtomfria män av vilken orsak som helst är inte cancerscreening och kan inte motiveras utifrån resultaten av vetenskapliga screeningundersökningar.

Egentlig cancerscreening är en omfattande process där screeningtestet endast är en liten del av helheten. Det har forskats i prostatacancerscreening bland annat i en stor europeisk studie där över 80 000 finländska män deltog. Enligt resultatet av studien var den dödlighetssänkande effekten av screeningen mycket blygsam, medan de fynd den gav upphov till ledde till stor överdiagnostisering, onödiga behandlingar och höga kostnader.

Den nuvarande linjen är att man inte ska ta PSA-prov av symtomfria män utan synnerligen goda skäl, såsom ärftlig belastning. Screening som enbart baserar på PSA anses vara mera till skada än nytta. Upp till hälften av de cancerfall som påträffas genom PSA-screening är sådana att de inte hade orsakat patienten någon skada under dennes livstid, även om den inte hade påträffats.

Någon egentlig organiserad screening av prostatacancer har inte inletts i något land och rekommenderas inte heller av Europeiska Sällskapet för Medicinsk Onkologi ESMO. Frågan har diskuterats upprepade gånger i Finland, men det anses fortfarande att de olägenheter screeningen medför är klart större än dess eventuella nytta.

Klassificering av prostatacancer

En patolog bedömer prostatacancerns aggressivitet från biopsier med hjälp av mikroskop. Gleasonpoängen får man genom en bedömning av två olika ställen som patologen ger poäng på en skala från 1 till 5 och poängsumman kan alltså variera mellan 2–10. I praktiken tillämpas en Gleasongradering på 6–10. Numera rekommenderas att poängsummor på 2–5 inte ska användas. Ju högre poäng, dess aggressivare sjukdom.

I Gleasongraderingen betraktas sju som ett gränsvärde mellan god och dålig prognos. Mycket höga Gleasonpoäng (8–10) innebär att tumören är aggressiv och låga poäng (under 7 poäng) en långsammare sjukdom. Graderingen är numera i förändring och det har införts en så kallad Grade Group (GG) med en skala från ett till fem. GG 1 (Gleasonpoängen 6) är en prostatacancer med låg risk och god prognos som inte behöver behandlas. GG2 (Gleasonpoängen 3+4 = 7) är en cancer med mellanstor risk som antingen följs upp eller behandlas och GG 3–5 (Gleasonpoängen 4+3 = 7 eller mer) anses i allmänhet vara behandlingskrävande cancer.

Patientens prognos och valet av behandling påverkas av tumörens utbredning som uttrycks med hjälp av TNM-klassificeringen. Där anger T (tumor) hur djupt tumören har trängt in i den vävnad där den växer, N (node) dess spridning till närliggande lymfkörtlar och M (metastasis) eventuella metastaser. Lymfkörtlarna är små bönliknande filter som lymfvätskan strömmar igenom och som det finns rikligt av bland annat i bäckenområdet.

Klassificering av prostatacancer enligt tumörens utbredning

Primärtumör

T0	Ingen påvisbar primärtumör.
T1	Tumören är varken palpabel eller synlig.
	T1a: Tumören påträffad av en slump och tumör i högst 5 % av den avlägsnade vävnaden.
	T1b: Tumören påträffad av en slump och tumör i mer än 5 % av den avlägsnade vävnaden.
	T1c: Tumören konstaterad i nålbiopsi som gjorts på grund av förhöjt PSA-värde.
T2	Tumören begränsad till prostatakörteln
	T2a: Tumören begränsad till hälften av en lob.
	T2b: Tumör i mer än hälften av en lob
	T2c: Tumör i bägge loberna
T3	Tumören har trängt igenom prostatakapseln.
	T3a: Tumören har trängt igenom kapseln på ena eller båda sidorna
	T3b: Tumören invaderar en eller båda sädesblåsorna
T4	Tumören fixerad i omgivande vävnad eller invaderar andra närliggande organ än sädesblåsor: blåshalsen, externa ringmuskeln, ändtarmen, bäckenbottenmuskulaturen eller bäckenväggen.

Regionala lymfkörtlar

Regionala lymfkörtlar är de lymfkörtlar i bäckenet som ligger under höftartärens förgreningspunkt.

NX	Regionala lymfkörtlar inte bedömbara.
N0	Ingen regional lymfkörtelmetastasering.
N1	Regional lymfkörtelmetastasering påvisad.

Fjärrmestastaser

MX	Fjärrmetastaser inte bedömbara.
M0	Inga fjärrmetastaser påvisade.
M1	Fjärrmetastasering påvisad.
M1a	Fjärrmetastaser i andra än regionala lymfkörtlar.
M1b	Fjärrmetastaser i skelettet.
M1c	Fjärrmetastaser annanstans (med eller utan skelettmetastaser).

I den kliniska riskklassificering som motiverar valet av behandling indelas prostatacancer i tre grupper:

1. lågriskcancer där kategori T är T1–2a, Gleasonsumman högst 6 och PSA högst 10
2. mellanriskcancer där kategori T är T2b, Gleasonsumman 7 och/eller PSA 10–20,
3. högriskcancer där kategori T är minst T2c och/eller Gleasonsumman 8–10 och/eller PSA över 20

Sjukdomsfas, differentiering och spridningsgrad av cancer

Behandling av prostatacancer

Behandlingen av prostatacancer bestäms individuellt utifrån cancers aggressivitet och utbredning samt patientens ålder, andra sjukdomar och allmäntillstånd. Det finns flera behandlingsalternativ och även patientens egen åsikt är viktig vid valet av behandling. Behandlingarna ger alltid biverkningar och de biverkningar som behandlingen av prostatacancer orsakar är ofta pinsamma. Det är därför bra att känna till vilka biverkningar som är förenade med vilka behandlingar innan man fattar beslut om behandling.

Behandling behövs inte alltid, eftersom en del prostatatumörer avancerar mycket långsamt och inte nödvändigtvis hinner orsaka några symtom innan livet tar slut av någon annan orsak. I sådana fall ger behandlingarna mer olägenheter än själva sjukdomen. Sådana cancerformer finner man särskilt i undersökningar som görs utifrån sporadiska PSA-mätningar hos symtomfria män.

Om cancern är lokal kan den ofta behandlas kurativt antingen kirurgiskt eller med strålbehandling. Tyvärr kan en utbredd sjukdom inte behandlas kurativt och då syftar behandlingarna till att bromsa sjukdomsförloppet och förbättra patientens livskvalitet.

Behandling och rehabilitering av cancer

Uppföljning

Cellbilden hos en del prostatatumörer påminner om prostatans normala cellvävnad och de är alltså högt differentierade och avancerar långsamt (Gleasonpoäng 6, alltså Grade Group 1), om alls. De bildar inte metastaser och hinner inte alls utvecklas till symtomstadiet under patientens livstid. I praktiken har inga dödsfall i sådan prostatacancer konstaterats. Därför bör överbehandling vid sådan lågriskcancer alltid undvikas. Den primära behandlingen är då alltid aktiv uppföljning.

Prostatacancer med god prognos monitoreras aktivt så att man i tid upptäcker om den eventuellt avancerar. Då kan patienterna behandlas kurativt genom kirurgi eller strålbehandling.

Den aktiva monitoreringen ordnas utifrån patientens tillstånd. Kontrollintervallet är oftast 3–12 månader. Vid kontrollerna fastställs PSA-nivån i blodserum, prostatan palperas och eventuella symtom registreras. Vid aktiv monitorering tas i regel ny biopsi efter ett, tre och fem år.

Vanlig uppföljning lämpar sig väl vid låg- och mellanriskcancer för äldre patienter som inte vill ha aktiv behandling av sjukdomen i något skede. Beslutet kan också vara uppföljning om patientens förväntade livslängd är mindre än tio år vid diagnos. Behandling inleds i det fallet endast om cancern orsakar symtom. Som behandling ges ofta hormonell läkemedelsbehandling som lindrar symtomen väl och gör det möjligt för patienten att klara sig även över en längre tid. En patient som så önskar kan även gå vidare utan avtalad regelbunden kontroll, eftersom uppföljningen i den situationen inte i sig ändrar sjukdomsprognosen.

Kirurgi

Operation lämpar sig för patienter i gott skick och i allmänhet för patienter under 70 år med lokaliserad prostatacancer. Kirurgi syftar till att avlägsna hela cancervävnaden, alltså i praktiken hela prostatan, dess kapsel och sädesblåsorna. Det rekommenderas att lymfkörtlarna i bäckenet avlägsnas om cancern är aggressiv, alltså kliniskt hör till en högriskgrupp (kategori T minst T2c och/eller Gleasonpoäng på 8–10 och/eller PSA över 20) eller om cancern är lokalt avancerad.

Operationen kan göras som öppen kirurgi eller, vilket är vanligare i dag, som robotstödd titthålskirurgi. En särskild fördel med titthålskirurgi (med eller utan robotstöd) är att patienten återhämtar sig snabbt. De olika metoderna visar ingen skillnad när det gäller tillfriskningsresultatet.

Postoperativt kan som kompletterande behandling ges strålbehandling i de fall där resultatet av operationen är osäkert och som andra radikalbehandling vid lokalt cancerrecidiv.

Operation ger biverkningar och bör därför inte göras om cancern i sig inte anses vara till skada eller risk för patienten (kliniskt lågriskcancer). Typiska biverkningar vid kirurgi är inkontinensbesvär och erektionssvikt.

Den erektila dysfunktionen blir permanent hos cirka 10–70 procent av patienterna. För en del patienter kan erektionsförmågan återkomma inom 1–2 år. De viktigaste faktorerna som påverkar förlust av erektilitet är cancers differentieringsgrad, storlek och läge och de avgör om det är tryggt med en operation som sparar erektionsnerverna. Naturligtvis påverkar även åldern, grundläggande sjukdomar och förekomsten av urinerings- eller erektionsproblem redan före operationen sannolikheten för biverkningar. Hos en 50-årig man är risken för postoperativ erektil dysfunktion och urininkontinens mycket liten jämfört med en 70-årig man, även vid nervsparande operation i båda fallen.

Operationsbehandling (kirurgisk vård) 

Strålbehandling

Strålbehandling är ett alternativ till kirurgisk behandling. Vid strålbehandling används högenergetisk joniserande strålning som ger cancercellerna (DNA) letala skador så att cancern inte längre kan återhämta sig och sprida sig. Behandlingen kan göras med flera olika tekniker.

Vid bildstyrd strålbehandling används små guldkorn som förs in i prostatan innan behandlingen inleds och som syns på röntgenbilderna och visar prostatans exakta plats. Då kan prostatans normala rörelser beaktas under strålbehandlingen. Behandlingsresultatet blir bättre, ju högre stråldoser som används. Noggrann positionering av prostatan gör det också möjligt att använda höga engångsdoser. På det sättet kan den totala behandlingstiden förkortas. Vanlig strålbehandling med engångsdoser på 2 Gy tar 7–8 veckor. Stereotaktisk strålbehandling med höga engångsdoser kan genomföras på cirka två veckor. Behandlingen kan göras med en traditionell linjär accelerator eller med en så kallad precisionsradar (CyberKnife) som det finns endast en av i Finland, på Kuopio universitetssjukhus.

Vid prostatacancer med mellanhög och hög risk kombineras extern strålbehandling med hormonell behandling som inleds redan före strålbehandlingen och som ofta fortsätts även efter behandlingen. Detta förstärker strålbehandlingens effekt genom att den blockerar cellernas (DNA) reparationsmekanismer.

Generellt är behandlingsresultaten utmärkta vid prostatacancer inom kapseln. Om cancern har spridit sig utanför prostatakapseln och inte kan avlägsnas kirurgiskt, leder inte heller strålbehandlingen alltid till varaktig tillfriskning.

Interstitiell strålbehandling med permanenta implantat (LDR-brakyterapi) är en speciell form av strålbehandling där de strålande kornen placeras direkt i prostatan och då är den biologiska stråldosen 2–3 gånger större än vid extern strålbehandling. De strålande kornen blir kvar i prostatan och strålningen avtar så småningom. Det är en engångsåtgärd som kan göras som dagkirurgi så att patienten inte behöver stanna över natten.

Brakyterapi lämpar sig bäst för behandling av lokaliserad prostatacancer med mellanhög risk hos patienter med relativt gott allmäntillstånd. Dessutom kan brakyterapi ges patienter som inte kan genomgå kirurgi till exempel på grund av andra sjukdomar. LDR-brakyterapi används just inte längre i någon större utsträckning i Finland.

En annan form av brakyterapi är intracellulär högdosrat brakyterapi, HDR. Där är den momentana stråldosen upp till tusen gånger större än vid vanlig brakyterapi. Den kan vid behov kombineras med extern strålbehandling.

Syftet med postoperativ strålbehandling är att förstöra eventuellt kvarvarande enstaka cancerceller i kroppen när risken för recidiv bedöms vara åtminstone relativt stor. Det är vanligare att använda så kallad andra stadiets strålbehandling: vid postoperativt recidiv är det fortfarande möjligt att behandla lokalt recidiv med strålbehandling.

Strålbehandling används för att lindra symtom som orsakas av spridd sjukdom. Oftast riktas den mot smärtsamma cancermetastaser i skelettet som också kan vara förenade med risk för fraktur. Strålbehandling är en effektiv behandling av skelettsmärta och ofta räcker det med en stor engångsdos för att lindra smärtan.

Strålbehandling ger alltid också biverkningar. Extern strålbehandling irriterar vanligtvis urinröret, ändtarmen och urinblåsan. Följden är urineringssymtom, oftast tätare trängningar, läckage och inkontinensproblem. Rektalirritation kan leda till diarré och tvingande behov av tarmtömning. Dessutom kan strålbehandling orsaka impotens under en längre tid. Biverkningarna av strålbehandling blir lindrigare med tiden och bestående biverkningar är relativt sällsynta med undantag för impotensen som vanligen förvärras med tiden och åldern. Adjuvant hormonbehandling kopplad till strålbehandling med mellanhög till hög risk har sina egna biverkningar (se nedan).

Strålbehandling och dess biverkningar

Läkemedelsbehandling

De manliga könshormonerna, särskilt testosteronet, bidrar till tillväxt av prostatacancer. Hormonbehandling ges i början av sjukdomen före strålbehandling för att förhindra testosteronets inverkan på cancercellerna. Behandlingen krymper tumören och hindrar cellernas reparationsmekanismer från att fungera och effektiviserar på det sättet strålbehandlingen.

Kastrering, antingen genom att operera bort testiklarna eller, vilket numera är allmänt, genom att injicera läkemedel, är den primära behandlingsformen vid avancerad prostatacancer. Det är ett enkelt ingrepp som tar cirka 20 minuter och görs med lokalbedövning. Injektionsläkemedlet doseras beroende på patientens situation och på preparatet med en, två, sex eller tolv månaders mellanrum. Numera kombineras kastreringen redan i initialskedet med hormonsynteshämmaren abirateron, antiandrogenerna enzalutamid eller apalutamid, eller i synnerhet när sjukdomen är mycket aktiv kemoterapi med docetaxel.

Hormonell behandling är i allmänhet effektiv mot smärtan hos patienter med prostatacancer som spridit sig snabbt, får patienten att må bättre och sänker PSA-värdet. I bästa fall kan den ge ett terapisvar för många år framåt och sjukdomen håller sig alltså lugn medan behandlingen pågår. Med åren förlorar hormonbehandlingen dock oftast sin effekt och cancern blir motståndskraftig mot kastrering som enda behandling. Kastreringen avslutas dock inte utan kombineras med de nämnda hormonbehandlingarna, om patienten inte redan har fått dem, eller kemoterapi med docetaxel eller cabazitaxel (vanligen efter docetaxel).

Hormonell kastreringsbehandling orsakar nästan utan undantag minskad sexuell lust och erektil dysfunktion. Dessutom orsakar kastreringen vanligtvis ”klimakteriebesvär”, alltså heta vallningar, svettning och i vissa fall även depression. Långvarig kastreringsbehandling orsakar osteoporos, minskad muskelmassa och typiskt  anemi.

För att lindra biverkningarna kan den kemiska kastrationsbehandlingen ges med pauser. Om behandlingen genomförs på det sättet är resultatet med tanke på sjukdomen lika bra som vid kontinuerlig behandling, men livskvaliteten är klart bättre under pauserna.

Patienten kan också ges radioaktiv isotopbehandling med isotop radium-223, särskilt vid stor spridning i skelettet. Isotopbehandling kan ersätta eller komplettera den traditionella strålbehandlingen.

Cytostatika

Cytostatika är läkemedel avsedda för att döda cancerceller. Läkemedlen förs ut med blodet och förstör cancerceller i kroppen. Cytostatika kan ges direkt som dropp eller i tablettform.

Kombinationsbehandling med kemoterapi och lågdoskortison kan minska smärta och andra symtom när de hormonella behandlingarna har förlorat sin effekt. Samtidigt bromsar behandlingen cancerprogressionen. De vanligaste cytostatika som används vid prostatacancer är docetaxel, cabazitaxel och mera sällan vinorelbin och mitoxantron.

För närvarande finns det forskningsrön om effekten av nya generationens hormonläkemedel och cytostatika i kombination med traditionell hormonbehandling som behandling för ökad överlevnad redan i det skedet då en metastaserad cancer just konstateras. Tills vidare omfattas dessa hormonläkemedel ännu inte av ersättning när de används i sådana fall.

Kemoterapi är alltid också förknippad med biverkningar. Mest typiskt är illamående och allmän trötthet, håravfall och ökad risk för inflammation.

Cytostatika och dess biverkningar

Uppföljning, återfall och prognos

Vid uppföljningsbesöken efter behandlingarna bedöms inte endast hur väl behandlingen har lyckats, utan även eventuella biverkningar. Om kirurgin eller strålbehandlingen av lokaliserad cancer inte har fungerat som väntat, övervägs ytterligare behandlingar.

Uppföljningsundersökningar görs enligt patientens tillstånd, till exempel med ett halvt års mellanrum och vid behov också oftare. Ofta räcker mätning av PSA-nivån som uppföljning. Andra kliniska undersökningar görs endast efter behov. Patienten kan vid behov också kontakta den enhet där kontrollen ska ske, om det framkommer något oroväckande.

Prostatacancer kan recidivera efter behandlingarna. Risken för recidiv av prostatacancer är mera sannolik, av ju högre risktyp cancern är. Cancern kan recidivera också efter flera år, därför omfattas många patienter av uppföljning (i praktiken PSA) mycket länge. Om prostatacancern recidiverar lokalt, kan den eventuellt ännu behandlas kurativt. Om sjukdomen återkommer till exempel för att den har spridit sig till skelettet, kan den inte botas helt med nuvarande behandlingar, men behandlingen kan hålla den under kontroll även under långa tider.

De viktigaste prognosfaktorerna för prostatacancer är tumörens utbredning (TNM), differentieringsgrad (gradus och Gleason) och den totala PSA-koncentrationen vid diagnos. Generellt sett är prognosen bra, eftersom femårsprognosen för prostatacancer är 94 procent. Prognosen för en högt differentierad och lokaliserad tumör är utmärkt, och de som har sådan cancer dör sällan av sin prostatacancer. Prognosen för prostatacancer som spridit sig och metastaserat är sämre.

Cancerns beteende, behandlingsresultat och progression är individuellt, och statistiska prognoser kan inte tillämpas direkt på individen, de beskriver bara vad som händer i genomsnitt.