Hudcancer

Hudcancer uppstår då friska och godartade celler i hudvävnaden omvandlas till elakartade. Olika former av hudcancer är vanligt förekommande. Melanom börjar i hudens melanocyter, det vill säga de celler i huden som bildar pigment (melanin).

Basalcellscancer, basaliom, är den vanligaste formen av hudcancer. I basalcellscancer insjuknar årligen omkring 8 500 finländare, något fler kvinnor än män. Alla fall av basalcellscancer kommer ändå inte med i statistiken och därför kan det verkliga antalet vara 12 000–14 000 per år.

Olika variationer av skivepitelcancer är den näst vanligaste formen av hudcancer, och den drabbar ungefär 1 700 finländare årligen.

Den tredje vanligaste formen av hudcancer är melanom, och i den insjuknar över 1 400 finländare varje år.

Förekomsten av icke-melanom hudcancer (Nordcan)

Förekomsten av melanom (Nordcan)

Hudcancer är ofta synlig, eftersom den uppkommer i hudens yttersta lager. Därför upptäcks den ofta i ett tidigt skede, vilket innebär en enkel behandling och en god prognos.

Risken för hudcancer ökar med åldern och därför drabbas ofta äldre personer. Melanom förekommer däremot också hos unga vuxna. Hos barn är melanom sällsynt.

Basalcellscancer (basaliom) förekommer på områden som har utsatts för solens UV-strålning. Den växer vanligtvis långsamt och bildar sällan metastaser.

Skivepitelcancer är en elakartad tumör i hudens keratinocyter. Förutom på områden som utsatts för ljus förekommer den i samband med kroniska sår och irriterade ärr, samt på slemhinnornas utkanter. Oftast börjar skivepitelcancer med något av sina förstadium – solkeratos eller Bowens sjukdom. Skivepitelcancer beter sig mer aggressivt än basalcellscancer: den bildar sår tidigare, den växer och sprider sig till djupare vävnader snabbare och ger ibland metastaser.

Melanom är allvarligare än andra former av hudcancer. Den ökar kraftigast av alla cancertyper i västvärlden.

Orsaker till hudcancer

Solens ultravioletta strålning är den främsta enskilda orsaken bakom hudcancer. Den så kallade kumulativa dosen, alltså hur mycket ultraviolett strålning personen har fått under hela sitt liv, är central. Därför är risken att insjukna störst bland äldre och personer som jobbar utomhus.

Basalcells- och skivepitelcancer uppkommer lätt på de områden som har utsatts mest för ultraviolett strålning. Sådana platser är till exempel ansikte, hjässa, överkropp och handryggarna.

Risken för hudcancer ökar ifall huden bränns. De som är ljushyade, blåögda, fräkniga eller bränner sig lätt i solen är extra känsliga för hudcancer.

Personer med många eller ovanliga födelsemärken löper en större risk att insjukna i melanom.

Risken ökar också ifall man tidigare har fått strål- eller cytostatikabehandling eller haft vissa andra hudsjukdomar.

Solen (Utan cancer)

Vad förorsakar cancer?

Ärftlighet

Hudcancer är vanligtvis inte genetiskt betingat. När det gäller melanom kan under tio procent kopplas till ärftlig benägenhet. Om två av ens släktingar i första led har insjuknat i melanom borde man undersöka huden regelbundet ett par gånger om året och undvika att vistas i solen i onödan.

Ärftliga faktorer påverkar också hur lätt en person bränner sig och hur mycket födelsemärken man har.

Ärftligheten av cancer

Ärftlighetsrådgivning

Skyddande faktorer

Det är möjligt att förebygga hudcancer genom att skydda sig mot solen. Det är viktigt att undvika för mycket solande och skydda huden med kläder och solkräm. Det lönar sig att använda en solkräm med hög skyddsfaktor och ofta smörja på mer då man vistas i solen. Då man skyddar huden minskar också risken för att hudcancern ska komma tillbaka. Det lönar sig att skydda barnens hud med kläder som inte släpper igenom solljus.

Största delen av hudcancerfallen går att förebygga med kläder och solskyddskrämer.

Basalcellscancer (basaliom)

Symtom

Basalcellscancer syns som hudförändringar eller knölar i ansiktet, på hjässan, i öronen, på överkroppen eller handryggen. Förändringarna ser olika ut beroende på vilken form av basalcellscancer det är frågan om.

Den vanligaste formen av basalcellscancer (nodulär eller noduloulcerativ) börjar som små symtomfria knölar som är rodnande eller röda till färgen, med utvidgade blodkärl som skymtar genom huden. Förändringen växer långsamt och sår bildas på mitten. Längs förändringens kanter löper en knölig pärlbandsliknande kantvall, där blodkärl syns genom huden.

Hudförändringarna vid mikronodulär basalcellscancer är å andra sidan vanligtvis områden med ojämna kanter, som står upp från huden något. Ytlig basalcellscancer förekommer oftast på bålen och extremiteterna. På huden uppkommer en jämn rodnande fläck med tydliga gränser och en trådliknande kantvall. Hudförändringen har vanligen små sår och skorvar.

Om basalcellscancern förblir obehandlad växer den långsamt och ger upphov till växande sår. Såren är oftast smärtfria.

Undersökningar

Basalcellscancern går att känna igen på basen av hur den ser ut. En alldeles säker diagnos kan ändå ställas först då man tagit ett vävnadsprov och en patolog definierat sjukdomstypen.

Om det rör sig om en liten förändring opereras den vanligtvis bort samtidigt som man tar vävnadsprov. Vid större förändringar tas först enbart vävnadsprov.

Behandling

Det räcker vanligtvis med en lämplig lokal behandling för basalsellscancer, eftersom den sällan bildar metastaser. Oftast tas basalcellscancer bort med hjälp av operation.

Operation

Operationerna vid basalsellscancer görs i första hand inom primärvården. Om den bortopererade tumören är stor, repareras operationsområdet med hudtransplantationer eller hudlambå. I detta fall behövs plastikkirurgi och öronläkare.

Basalcellscancer går nästan alltid att bota med operation.

Strålbehandling

Strålbehandling används endast i undantagsfall inom behandlingen av basalcellscancer, ifall tumören är utbredd eller det finns många tumörer. Strålbehandling är effektiv mot basalcellscancer, eftersom den är känslig för strålning.

Den strålbehandlade huden pigmenteras under årens lopp och vävnaden atrofierar. Därför rekommenderas strålbehandling främst för äldre patienter.

Strålbehandling som komplement till operation. Om resultatet av operationen verkar osäkert och en ny operation skulle vara besvärlig, kan strålbehandling ges efter operationen.

Andra behandlingar

Ytliga och mindre former av basalcellscancer kan även frysas med flytande kväve, brännas med laser eller skötas med fotodynamisk behandling. De här behandlingarna är ändå inte lika effektiva som en operation.

En ytlig basalcellscancer kan ibland också behandlas med imikvimodkräm.

En ny medicin, vismodegib, har utvecklats för utspridd basalcellscancer.

Behandling och rehabilitering av cancer

Uppföljning, återfall och prognos

Oftast räcker det med att patienten själv följer med ifall nya hudförändringar uppkommer. Det är nödvändigt att läkaren följer upp sjukdomen ifall basalcellscancern har kommit tillbaka eller om patienten haft flera tumörer.

Risken att drabbas av en annan hudcancer är större än vanligt hos alla patienter som har behandlats för basalcellscancer. Av dem får ungefär en tredjedel en ny basalcellscancer inom fem år efter behandlingen.

Basalcellscancern bildar sällan metastaser och leder därför inte till döden ens efter flera års sjukdom.

Skivepitelcancer i huden

Symtom

Skivepitelcancerns förstadium kallas solkeratos, det vill säga en rund och ibland fjällande hudfläck. I början blandar man lätt ihop den med vanliga utslag. Med tiden ökar fjällandet och utslaget blir tjockare.

I början ser skivepitelcancern ofta ut som en ytlig skorv som döljer en tydlig såryta. Det här är ett tecken på att basalmembranen faller sönder. Förändringen är ofta lokaliserad till ett område som har fått mycket sol, och runt omkring det kan det finnas förstadier till tumörer. Ibland uppträder skivepitelcancern som en rodnande knöl och blir sårig då den växer. Den kan också finnas i underläppen.

Skivepitelcancerns diameter är vanligen 1–3 cm då den diagnosticeras. Utan behandling växer den sig stor och tränger djupare in i vävnaden.

Skivepitelcancern är lätt att upptäcka då den uppkommer på frisk hud, växer snabbt och blöder. Ibland utvecklas skivepitelcancer i ett kroniskt sår, till exempel liggsår eller bensår. Då är den svårare att upptäcka.

Undersökningar

Mer utbredda skivepitelcancrar syns nästan alltid utan tekniska hjälpmedel – patienten upptäcker alltså tumören själv.

Diagnostiken av skivepitelcancer baserar sig på förhandsinformation (hur länge förändringen har vuxit på huden, hurdana symtom den har orsakat, mängden UV-strålning under årens lopp och möjliga sjukdomar och behandlingar som ökar risken att insjukna), hur förändringen ser ut och vid behov vävnadsprov.

Av tumören tas ett vävnadsprov med en cylinderformad engångskniv, alltså en hudstans. Även ett litet vävnadsprov räcker för att avgöra ifall det rör sig om en tumör. För att diagnosticera andra hudsjukdomar krävs ofta ett större vävnadsprov.

Man tar också prov av de lokala lymfkörtlarna om de känns förstorade.

Skivepitelcancer som uppstått i ett kroniskt sår kan vara svår att se. Därför tas ofta prover av förändringar som uppstår i den här typen av sår.

Utan provbit är det ibland omöjligt att skilja solkeratos från Bowens sjukdom. Båda typer av hudförändringar kan förekomma på samma hudområde.

Klassificering

De olika typerna av skivepitelcancer klassificeras i tre grupper enligt differentieringsgrad: hög, medelhög och låg differentieringsgrad. Ju mer differentierad cancercellen är – alltså ju mera den liknar den normala cellstrukturen – desto långsammare växer cancern vanligen och desto senare bildar den metastaser. Dåligt differentierade tumörer sprider sig däremot lättare än andra, och deras prognos är något sämre.

Skivepitelcancern har flera kända förstadier. De vanligaste är aktinisk keratos, det vill säga solkeratos, aktinisk keilit, leukoplaki och Bowens sjukdom. Också förstadierna behandlas för att de inte ska utvecklas till cancer.

Behandling

Det viktigaste i behandlingen av skivepitelcancer är att den insjuknade söker sig till undersökningar och behandling i tid. Behandlingen av små förändringar är betydligt lättare än vid större tumörer som möjligtvis redan har bildat metastaser. Små hudcancrar växer sig alltid stora.

Skivepitelcancer behandlas nästan alltid med operation. Ibland kan också strålbehandling användas, men det är ovanligare.

Man strävar efter att också behandla skivepitelcancerns förstadier, så att de inte ska kunna utvecklas vidare. De befinner sig i hudens yttersta lager i överhuden eller alldeles i närheten. Förstadierna behandlas lokalt.

Ju mer utbredda förändringarna är och ju mer de leder till besvär, desto viktigare är behandlingen av förstadierna.

Operation

Skivepitelcancer behandlas nästan alltid med operation.

Små skivepitelcancrar opereras på samma sätt som basalcellscancer. Vid större (över 1 cm) skivepitelcancrar opereras ett större område, som repareras med hudtransplantantioner eller hudlambåer.

Också de lymfkörtlar som går att känna för hand opereras bort. Ibland tas lymfkörtlarna också bort i förebyggande syfte, särskilt då det är fråga om större tumörer i huvudet och kring halsen.

Strålbehandling

Strålbehandling används endast i undantagsfall i behandlingen av skivepitelcancer; ifall patientens prognos är dålig, operationen är tekniskt svår eller patientens allmäntillstånd är för dåligt för en operation. Strålbehandlingen botar inte skivepitelcancer, men minskar symtomen och gör att den sprider sig långsammare.

Strålbehandling som komplement till operation. Om tumören är väldigt utbredd kan den i vissa fall krympas med hjälp av strålbehandling före operationen. Strålbehandling kan också ges som kompletterande behandling efter en operation.

Lokala behandlingar

Förstadierna till skivepitelcancer behandlas vanligtvis lokalt, eftersom de befinner sig i hudens yttersta lager. De kan behandlas lokalt med hjälp av frysning, PDT-behandling eller salvor.

Vid frys- eller kryobehandling fryses det behandlade området kontrollerat bort med hjälp av flytande kväve (-196°C), vilket leder till att överhuden skalas bort. Frysbehandling lämpar sig bäst för enskilda solkeratoser i ansiktet eller på kroppen och mindre förändringar till följd av Bowens sjukdom.

Vid PDT-behandling (photodynamic therapy) utsätts tumörcellen däremot för ljus. Före behandlingen skrapas huden ren från skorvar och fjäll, och sedan stryks en salva som ökar hudens ljuskänslighet ut på förändringen. Salvan får verka i 3–4 timmar, sedan belyses området med rött ljus i ungefär sju minuter. Belysningen orsakar en reaktion där fria syreradikaler bildas i tumörcellerna, som förstörs. Behandlingen upprepas efter en vecka. PDT-behandling används särskilt vid svårare och mer utbredda enskilda solkeratoser som återkommit, och vid förändringar i ansiktet och på benen till följd av Bowens sjukdom.

Imikvimod är den viktigaste salvan som används i behandlingen av solkeratos och Bowens sjukdom. Salvan används 3–5 gånger i veckan under natten i 5–6 veckor. Salvan leder till en kraftig irritation på det behandlade hudområdet och runt omkring. Effekten baserar sig på att patientens egen immunreaktion lokalt stimuleras, vilket röjer undan de förändrade cellerna från hudområdet. Om ingen irritation uppkommer i hudområdet blir effekten blygsam. Det andra alternativet är diklofenaksalva som inte irriterar huden lika mycket.

Koldioxidlaser används för att skala bort aktinisk keilit.

Behandling och rehabilitering av cancer

Uppföljning, återfall och prognos

Patienter som haft skivepitelcancer i huden följs upp i minst fem år. Hur ofta man går på kontroll beror på hur aktiv cancern är, hur mycket frisk vävnad man har avlägsnat runt tumören vid operationen och ifall cancern har spritt sig till lymfkörtlarna.

Patienter som haft skivepitelcancer med låg differentieringsgrad följs upp aktivt, men uppföljningen kan vanligtvis genomföras i primärvården. Den här sortens cancer kommer relativt lätt tillbaka.

Eventuella metastaser uppkommer oftast inom två år från operationen.

Prognosen för små och ytliga fall av skivepitelcancer i huden är god. Skivepitelcancer med hög differentieringsgrad som begränsar sig till de ytliga hudskikten vid ljusskadeområden är också rätt ofarlig, eftersom bara ungefär var hundrade sådan bildar metastaser.

Sårnader som utvecklas utan tidigare symtom, växer snabbt och tidigt får en söndrig yta är klart mer elakartade. En del spridd skivepitelcancer med låg differentieringsgrad ger metastaser redan relativt tidigt. Prognosen försämras om man uppsöker vård sent.

Av dem som har metastaserad skivepitelcancer i huden är knappt hälften vid liv fem år efter diagnosen.

Melanom

Symtom

Största delen av melanomen syns på huden. Ungefär hälften av alla melanomfall har sitt ursprung i ett existerande födelsemärke. Melanomet kan uppkomma som ett nytt födelsemärke eller som en hudförändring på tidigare frisk hud.

Det lönar sig att visa födelsemärket för en läkare ifall det växer eller blir oregelbundet i kanten eller blir mörkare, röd- eller blåaktigt eller svart. Man måste också kolla upp födelsemärken som känns hårda, uppsvullna, ömma eller kliande eller blir såriga, variga eller börjar blöda.

Alla nya födelsemärken är inte melanom, utan med åldern uppkommer det ofta till och mycket nya, godartade födelsemärken.

Om melanomet får växa i fred kan det utvecklas mörka prickar, så kallade satelliter runt det. Sådana här metastaser i huden runt ett födelsemärke är alltid ett tecken på melanom.

Hos män förekommer melanom oftast kring bålen, hos kvinnor på armarna, underbenen och bålen.

Melanom kan också förekomma under nageln eller i nagelbandet, där det kan vara svårt att känna igen. Det kan också vara svårt att identifiera melanom utan pigment, en ovanlig form av melanom som liknar vilken hudtumör som helst. Man kan också ha melanom på slemhinnorna eller i ögat.

Undersökningar

Läkaren undersöker huden noggrant och avlägsnar det misstänkta födelsemärket eller hudpartiet. Genom att undersöka provbiten med mikroskop får man reda på om det är fråga om cancer.

Om det misstänkta området visar sig vara ett melanom, avlägsnar kirurgen operationsärret och så mycket av huden runt det som behövs. Man kan vid behov utreda lymfkörtlarnas tillstånd genom en undersökning av portvaktskörteln.

Nödvändiga tilläggsundersökningar planeras först efter operationen. Om melanomet är lokalt och ytligt och portvaktskörteln är ren räcker det med endast uppföljning.

Om tumören är större utreder man hur utbredd sjukdomen är med ytterligare undersökningar. Vanligen gör man en datortomografi, det vill säga en skiktröntgen. Dessutom kan man ta en vanlig röntgenbild av lungorna eller göra en ultraljudsundersökning av lymfkörtlarna och levern.

Klassificering

Behandlingen av melanom och patientens prognos beror på hur utspridd sjukdomen är, hur djupt melanomet har trängt in i huden och patientens allmäntillstånd.

Melanomets spridning anges med TNM-klassificering. TNM-klassificeringens T (tumor) beskriver hur långt tumören trängt in i omgivningen, det vill säga djupväxten, N (node) dess spridning till närliggande lymfkörtlar och M (metastasis) eventuella metastaser. Lymfkörtlarna är små bönliknande filter som lymfvätskan strömmar igenom.

Melanomets djup beskrivs med hjälp av den så kallade Breslow-klassificeringen, där man mäter tumörens tjocklek i mikroskop i millimeter från det tjockaste stället.

Melanomet anses vara ytligt om det är högst 2 mm tjockt. Om melanomet konstaterats vara mycket ytligt är risken att det ska spridas liten. Melanom som hunnit djupare bildar lätt metastaser som transporteras med blodet eller lymfkärlen till andra platser i kroppen.

Vanliga ställen för melanom-metastaser är huden, lymfkörtlarna, lungorna, levern, hjärnan och skelettet. De första metastaserna uppstår oftast i de lokala lymfkörtlarna.

Sjukdomsfas, differentiering och spridningsgrad av cancer

Behandling

Den vanligaste behandlingsformen för melanom är operation. Ju längre melanomet har hunnit sprida sig desto mer behandlingar behövs i tillägg till operation.

Det finns ingen etablerad behandlingspraxis för metastaserat melanom. Behandlingen består av olika läkemedelsbehandlingar och i sällsynta fall strålbehandling.

Operation

Operation är oftast den första behandlingsformen vid melanom. Melanom som upptäckts i ett tidigt stadium och har god prognos avlägsnas så att man tar bort frisk vävnad 1 cm runt melanomet. För melanom som vuxit djupare krävs att man avlägsnar mer vävnad och en frisk kant på 1–2 cm. Den uppkomna öppningen behöver eventuellt täckas med transplanterad hud, vilket också är fallet om det finns lokala hudsatelliter runt primärtumören.

I samband med operationen undersöker man också om det finns metastaser i de närliggande lymfkörtlarna. Det är viktigt, eftersom melanomcellerna lätt transporteras från primärtumören längs med lymfkärlen till det närmaste lymfkörtelområdet.

Genom en undersökning av portvaktskörteln (biopsi av portvaktskörteln) kan man identifiera den första lymfkörteln eller de första lymfkörtlarna dit lymfvätskan transporteras från tumören. Den här lymfkörteln eller dessa lymfkörtlar är bra indikatorer på tillståndet för hela lymfkörtelområdet. Om det inte finns tumörvävnad i portvaktskörtlarna behöver man inte heller operera några andra lymfkärl i området.

Vid behandling av melanom som spritt sig kan man ibland också använda operation. Det är möjligt att avlägsna enstaka metastaser med operation, men dessutom behövs ytterligare behandling.

Operation vid återfall. Operation av melanom som kommit tillbaka är lämplig om sjukdomen är begränsad till ett litet utrymme. Ibland utför man en operation för att lindra symtom, om till exempel en metastas täpper till tarmarna.

Strålbehandling

Strålbehandling är högenergetisk joniserande strålning som förstör cancerceller och krymper tumören på det område dit strålbehandlingen riktas.

Vanligtvis behandlar man inte melanom med strålbehandling. Ibland kan man ändå använda strålbehandling efter en operation om det finns mycket metastaser i lymfkörtlarna eller om man inte lyckas avlägsna hela tumören.

Metastaserat melanom behandlas med strålbehandling endast om patienten har en lokal metastas som inte kan avlägsnas kirurgiskt. Ibland kan strålbehandling bromsa sjukdomens framskridande.

Vid behandling av metastaser behöver man större stråldoser per gång än vanligt, eftersom melanom inte är känsligt för strålbehandling.

Behandling av symtom med hjälp av strålbehandling. Det är möjligt att med strålbehandling lindra symtom på grund av metastaser i skelettet eller hjärnan.

Strålbehandling orsakar alltid också biverkningar.

Strålbehandling och dess biverkningar

Läkemedelsbehandlingar

Vid metastaserat melanom är läkemedelsbehandlingarna viktiga, när tumören inte kan opereras eller strålbehandlas. Immunologiska läkemedel, målinriktade läkemedel och cytostatika är läkemedel som är avsedda för förstörning av cancerceller. De kan ges antingen i tablettform eller som intravenös infusion. Läkemedlen följer med blodomloppet överallt i kroppen och är därigenom verksamma även utanför modertumören.

Immunologiska behandlingar

Syftet med immunologiska behandlingar är att aktivera kroppens försvarssystem mot cancerceller. Av alla immunologiska läkemedel har interferon alfa varit längst i bruk. Det kan användas efter operation som injektioner hos melanompatienter med hög risk för återfall. Behandlingen kan skjuta upp återfall, men den har också biverkningar.

Interferon alfa kan kombineras med cytostatikabehandling vid behandling av melanom som spritt sig.

Nya melanomläkemedel

Vid behandling av metastaserat melanom är det möjligt att använda läkemedel, såsom nivolumab, pembrolizumab eller ipilimumab, som påverkar T-cellsförsvaret. Dessa immunologiska behandlingar kan ges till patienter som är i bra kondition och har metastaserat melanom som framskrider och växer långsamt.

Målinriktade läkemedel

För behandling av metastaserat melanom finns det två målinriktade tablettläkemedel att tillgå: dabrafenib och vemurafenib.
Dessa läkemedel är i sin tur effektiva endast mot sådana melanomfall som har fel i B-RAF-genen. Genfelet undersöks oftast i en metastas, ibland i primärtumören. Genfelet hittas i ungefär 50 % av alla hudmelanomfall, men vid ögonmelanom är det mycket sällsynt.

Cytostatika

Vid behandling av lokalt melanom brukar man vanligtvis inte använda cytostatika.
Cytostatika ges som upprepade kurer med cirka tre veckors mellanrum. Oftast använder man läkemedlet dakarbazin, antingen ensam eller i olika kombinationer.

Cytostatikabehandling är förenat med olika biverkningar, vars styrka varierar individuellt.

Cytostatika botar inte melanom som spritt sig, men behandlingen kan krympa tumören och bromsa sjukdomens framskridande.

Cytostatika botar inte melanom som spritt sig, men behandlingen kan krympa tumören och bromsa sjukdomens framskridande.

Cytostatika och dess biverkningar

Uppföljning, återfall och prognos

Uppföljningstiden för melanom är i allmänhet fem år. Om risken för återfall är liten, genomförs uppföljningen oftast inom primärvården.

Vid uppföljningen palperar man (känner på) operationsområdet och lymfkörtelområdena. Dessutom observerar man patientens allmäntillstånd och eventuella sena biverkningar av behandlingarna. Mer noggranna undersökningar behövs om patienten uppvisar symtom. För att hitta metastaser kan man använda sig av ultraljudsundersökning, skiktröntgen (datortomografi, CT) eller i specialfall FGD-PET-CT-undersökning. Melanom kan komma tillbaka efter behandlingen antingen på det ursprungliga området eller någon annanstans i kroppen.

Största delen av återfallen sker inom två år från behandlingen.

Melanom som återkommit kan bete sig väldigt individuellt och olika. Ibland kan det uppkomma metastaser bara på ett visst område och sjukdomen kan hållas i schack under en lång tid framöver med hjälp av operation. Ibland kan det behövas nya operationer och läkemedelsbehandlingar, varefter patienten kan vara symtomfri i långa tider. Många återfall av melanom framskrider ändå snabbt.

Melanomets prognos, det vill säga patientens möjligheter att botas från sjukdomen, beror till stor del på hur djupt tumören har vuxit och om det finns metastaser. Klassificeringen spelar roll för vilken vidare behandling man väljer.

Nästan alla insjuknade med ytligt melanom botas, och av patienter med melanom som endast spritt sig till lymfkörtlarna tillfrisknar ungefär hälften.

Källor

 

Melanooma. Käypä hoito -suositus. Helsingfors: Finska läkarföreningen Duodecims och Chirurgi Plastici Fenniaes arbetsgrupp, 2012.

Rosenberg-Ryhänen L, Jahkola T, Pelkonen T. Ihosyöpäpotilaan opas. Helsingfors: Cancerpatienterna i Finland r.f, och Iholiitto ry, 2012.

Suominen E, Pyrhönen S, Vihinen P. Tyvisolusyöpä. I boken: Joensuu H, Roberts PJ, Kellokumpu-Lehtinen P-L, Jyrkkiö S, Kouri M, Teppo L, red. Syöpätaudit. Helsingfors: Kustannus Oy Duodecim, 2013, s.703–7

Suominen E, Pyrhönen S. Okasolusyöpä. I boken: Joensuu H, Roberts PJ, Kellokumpu-Lehtinen P-L, Jyrkkiö S, Kouri M, Teppo L, red. Syöpätaudit. Helsingfors: Kustannus Oy Duodecim, 2013, s.707–8

Suominen E, Vihinen P, Pyrhönen S. Ihosyövän yleisyys ja vaaratekijät. I boken: Joensuu H, Roberts PJ, Kellokumpu-Lehtinen P-L, Jyrkkiö S, Kouri M, Teppo L, red. Syöpätaudit. Helsingfors: Kustannus Oy Duodecim, 2013, s.702–3

Suominen E, Vihinen P, Pyrhönen S. Melanooma. I boken: Joensuu H, Roberts PJ, Kellokumpu-Lehtinen P-L, Jyrkkiö S, Kouri M, Teppo L, red. Syöpätaudit. Helsingfors: Kustannus Oy Duodecim, 2013, s.709–16

Artikeln är granskad av specialistläkaren i cancersjukdomar och strålbehandling, docent Pia Vihinen.