Bröstcancer

Bröstcancer uppstår när friska godartade celler i bröstvävnaden börjar förändras och bli maligna.

Risken för att insjukna i bröstcancer ökar med åldern. Över 60 procent av bröstcancerfallen påträffas hos kvinnor över 60 år, över 10 procent hos 25–49-åringar och drygt 20 procent hos 50–59-åringar. Årligen insjuknar endast ett fåtal som är under 25 år i bröstcancer.

Bröstet har 15–20 körtelsegment (lobulus) som är avgränsade från varandra av bindväv. Körtelsegmenten är förenade av små mjölkgångar (ductus). I de flesta fall börjar cancern i mjölkgångarnas celler och kallas därför duktal. Merparten bröstcancerfall utgår från mjölkgångssystemet. Den cancer som uppstår i körtelsegmenten kallas lobulär.

De övriga vävnadstyperna för bröstcancer (tubulär, kribriform, mucinös, medullär och papillär, inflammatorisk och Pagets sjukdom) är sällsynta.

Prognosen för bröstcancer har blivit bättre då den numera diagnostiseras tidigare och behandlingsmetoderna har utvecklats.

Förekomsten av bröstcancer (Finlands Cancerregister)(öppnas i ett nytt fönster)

Sjukdomsfas, differentiering och spridningsgrad av cancer

Mammografi

Screeningundersökningar av bröstcancer syftar till att upptäcka cancer så tidigt som möjligt. Kommunerna i Finland ordnar vartannat år en avgiftsfri screening för kvinnor i åldern 50–69 år. Screeningen görs med mammografi, alltså röntgenbilder av brösten.

Bröstens storlek, form och fasthet varierar med åldern, men också med menstruationscykeln, vid graviditet och amning. Det är lättare att upptäcka avvikande förändringar och symtom i brösten om man kontrollerar dem regelbundet. Det är viktigt att man regelbundet undersöker sina bröst.

Screening av bröstcancer (öppnas i ett nytt fönster)

Orsaker till bröstcancer

Hormonella faktorer påverkar uppkomsten av bröstcancer. Tidig menstruation höjer i någon mån risken att insjukna i bröstcancer, liksom även sent klimakterium. Även barnlöshet och första förlossning efter 30 års ålder ökar risken för bröstcancer.

Hormonsubstitutionsbehandling vid klimakteriebesvär ökar risken för bröstcancer, särskilt om den både innehåller östrogen och gulkroppshormon (progesteron). Det är skäl att noggrant överväga om man ska börja med hormonsubstitutionsbehandling. P-piller verkar inte påverka risken att insjukna.

Även övervikt, stora mängder alkohol och strålbehandling i bröstområdet i unga år ökar risken att insjukna i bröstcancer. Personer som fått strålbehandling i bröstområdet som barn eller unga rekommenderas vanligen uppföljande undersökningar av brösten. Dessa omfattar i allmänhet ultraljudsundersökning, magnetundersökning eller mammografi med 1–2 års mellanrum.

Cancerförebyggande(öppnas i ett nytt fönster) (Utan cancer)

Vad förorsakar cancer?

Ärftlig bröstcancer

De senaste åren har det forskats mycket i bröstcancerns ärftlighet. Enligt uppskattning beror 5–10 procent av bröstcancerfallen på ärftliga anlag.

Om den drabbades egna föräldrar, syskon eller barn har bröst- eller äggstockscancer är det skäl att närmare fundera på om släkten eventuellt har ärftliga anlag för bröst- och äggstockscancer. Det kan också handla om ärftliga anlag om bröstcancern påträffas i mycket tidig ålder eller om det med bröstcancern också uppträder äggstockscancer.

Det finns skäl att utreda ärftliga anlag för bröstcancer, om

• du har insjuknat i bröst- eller äggstockscancer innan du har fyllt 30
• två första gradens släktingar (föräldrar, syskon eller barn) har bröstcancer eller äggstockscancer och åtminstone den ena har insjuknat före 40 års ålder
• tre eller flera första gradens släktingar har bröstcancer eller äggstockscancer och åtminstone en av dem har insjuknat före 50 års ålder
• fyra första gradens släktingar har diagnosticerats med bröstcancer eller äggstockscancer oavsett ålder
• du utöver bröstcancer också har äggstockscancer
• du är ung och har ömsesidig bröstcancer eller
• du är man och har insjuknat i bröstcancer.

Ärftliga anlag innebär inte nödvändigtvis att man insjuknar i bröstcancer, utan att risken att insjukna är större än vanligt.

I dagsläget känner man till två gener som klart ökar risken för bröstcancer: BRCA1 och BRCA2. Risken för att bärare av BRCA1-mutationen insjuknar i bröstcancer är 44–78 procent och bärare av BRCA2-mutationen 31–56 procent. Dessutom löper bärarna av dessa genmutationer en 20–40 procents risk att insjukna i äggstockscancer.

Utöver BRCA-gener finns det andra genfel som ökar risken för bröstcancer, men betydligt mindre än BRCA-mutationerna.

För cancersläkter rekommenderas en årlig uppföljning. I allmänhet görs mammografi och en ultraljuds- eller magnetundersökning av brösten med ett års mellanrum och läkarundersökning med 6–12 månaders mellanrum. Uppföljningen inleds vanligen i 25–30 års ålder eller 5–10 år tidigare än den ålder då den yngsta medlemmen i släktet insjuknade. Det lönar sig inte att inleda uppföljningen före 25 års ålder.

Ärftligheten av cancer

Ärftlighetsrådgivning

Skyddande faktorer

Det går inte att förebygga bröstcancer, men risken minskar om man undviker övervikt, motionerar och ammar.

Symtom på bröstcancer

För närvarande diagnosticeras ungefär var fjärde bröstcancer vid mammografi, även om kvinnan själv inte har lagt märke till något särskilt.

Det vanligaste symtomet på bröstcancer är en knöl i bröstet. De flesta knölar i brösten är dock godartade förändringar, exempelvis vätskefyllda blåsor, eller cystor. Ibland är det första symtomet på cancer en knuta i armhålan. Oftast är cancern smärtfri, men den kan också orsaka smärta eller stickningar i bröstet.

Ett symtom på bröstcancer kan ibland vara klart eller blodigt sekret från bröstvårtan. Var tionde kvinna med detta symtom har bröstcancer.

Rodnad och svullnad i bröstkörteln beror i allmänhet på inflammation, kallad mastit. Mastit behandlas med antibiotika. I sällsynta fall beror dessa symtom på cancer (så kallad inflammatorisk bröstcancer) och då går inflammationen inte bort med antibiotika. Eksem på vårtgården kan vara ett symtom på Pagets sjukdom, vilket innebär att det i bröstvårtans hud kan finnas förstadier till cancer eller områden med cancervävnad.

Nuförtiden är det rätt sällsynt att bröstcancer upptäcks först när den har spridits och bildat metastaser. De symptom som orsakas av metastaser beror på lokalisationen. Metastaser i skelettet orsakar till exempel smärta i stora ben och metastaser i levern i sin tur en tryckande känsla, aptitlöshet, illamående och avmagring.

Lär känna dina bröst(öppnas i ett nytt fönster) (Utan cancer)

Konstaterande och undersökning av bröstcancer

Om det finns en knöl i bröstet, gör läkaren en undersökning och remitterar sedan patienten till röntgen, så kallad mammografi. Om mammografin ger misstanke om cancer görs vid behov en ultraljudsundersökning.

I specialfall kan bröstet undersökas med magnetröntgen. I samband med dessa undersökningar tas vid behov ett nålprov eller ett vävnadsprov från knölen för att kontrollera om det är fråga om en malignitet.

Om en undersökning väcker misstanke om cancer eller visar att det är fråga om cancer, remitteras patienten till operation.

Om i sin tur läkarundersökningen, mammografin, ultraljudsundersökningen och nålprovet tyder på en godartad förändring, följs patienten upp. I praktiken görs undersökningarna och palpationen av bröstet med 1–2 års mellanrum. Undersökningarna ska göras tidigare om det uppträder nya symtom eller förändringar i bröstet.

Ultraljudsundersökning är den bästa metoden att upptäcka godartade cystor. I allmänhet tas också mammografi av cystan, eftersom där ibland kan förekomma cancer. Cystans vätska undersöks i mikroskop. Om cystan ger symtom, töms den med nål.

Orsaken till klart eller blodigt sekret från bröstvårtan utreds genom att injicera kontrastmedel i mjölkgången. Undersökningen kallas galaktografi eller duktografi. Direkt efter injiceringen tas mammografi, vilket kan avslöja tumörer i mjölkgången.

Hur cancer konstateras och undersöks

Klassificering av bröstcancer

Valet av behandling vid bröstcancer och patientens prognos beror på tumörens utbredning som uttrycks med hjälp av spridningsklassificering kallad TNM-klassificering. I klassificeringen anger T (tumor) hur djupt tumören har trängt in i sin omgivning, N (node) dess spridning till närliggande lymfkörtlar och M (metastasis) eventuella metastaser. Lymfkörtlarna är små bönliknande filter som lymfvätskan strömmar igenom.

Egentlig bröstcancer kan vara förenad med en tidig så kallad in situ-form, där de maligna cellerna inte har trängt in i djupare in i bröstvävnaden utan uppträder i mjölkgångar eller bröstsegment. Sådana förstadier kallas duktal karcinom in situ (DCIS). Ett förstadium till lobulär bröstcancer är i sin tur lobulär neoplasi in situ (LIN). Förstadier till cancer bildar inte metastaser och de har god prognos.

Typiskt bildar bröstcancer metastaser i skelettet, lungorna, levern eller hjärnan.

Klassificering av bröstcancerns spridning

T1N0	Cancertumörens diameter är mindre än 2 cm (T1), ingen cancervävnad i armhålans lymfkörtlar (N0).
T2N0	Cancertumörens diameter är 2,1–5 cm, ingen cancervävnad i armhålans lymfkörtlar.
T3N0	Cancertumörens diameter är större än 5 cm, ingen cancervävnad i armhålans lymfkörtlar.
T1–3N1	Cancertumörens storlek som ovan och cancervävnad i armhålans lymfkörtlar.
T4N0–2 och T1–3N2–3	T4 avser tumörer med överväxt till hud eller bröstkorg. En N2-tumör i armhålan har sammanväxta lymfkörtlar som innehåller tumörvävnad och i N3-klassen har cancern spridit sig till lymfkörtlarna vid bröstbenet.
M1	Cancertumören har redan vid diagnos hunnit bilda detekterbara metastaser utanför lymfkörtelområden.

Utöver utbredningen påverkas valet och resultatet av behandlingarna av cancercellernas differentieringsgrad. Graden beskriver hur mycket cellvävnadens sätt att växa i tumören, tumörcellernas utseende och celldelningen skiljer sig från bröstets normala vävnad.

Bröstcancer delas in i tre differentieringsgrader (1–3) enligt mikroskopiska fynd. Ju högre differentierad cellen är – alltså ju närmare dess struktur är den normala cellstrukturen – desto långsammare växer eller metastaserar den vanligtvis. Grad 1 har den bästa prognosen och är till typen närmast normal vävnad och grad 3 har den sämsta prognosen och rikligt med celler som delar sig. Mellanformen mellan dessa är grad 2.

Sjukdomsfas, differentiering och spridningsgrad av cancer

Behandling av bröstcancer

Innan behandlingen inleds klassificeras cancern enligt dess biologiska prognosfaktorer och utbredning. Behandlingen av bröstcancer omfattar ofta kirurgi, strålbehandling och läkemedelsbehandling, såsom kemoterapi, hormonella behandlingar och i särskilda fall antikroppsterapi. Baserat på cancerns egenskaper och utbredning rekommenderas alla behandlingar eller endast en del av dem.

Behandling och rehabilitering av cancer

Bröstcancerkirurgi

Kirurgi är den primära och vanligaste behandlingsmetoden vid bröstcancer. Ett undantag är sällsynt inflammatorisk bröstcancer som i allmänhet initialt behandlas med kemoterapi. Inflammatorisk bröstcancer opereras först när de inflammatoriska förändringarna i bröstet har lugnat sig.

Syftet med operationen är att avlägsna cancervävnaden från bröstet och vid behov från armhålan. Det finns flera operationsmetoder.

I samband med operationen undersöker man också om det finns metastaser i armhålans lymfkörtlar. Det är viktigt eftersom bröstcancer i allmänhet först sprids via lymfkärlen till armhålan på tumörsidan.

Genom en undersökning (biopsi) av portvaktskörteln kan man identifiera den eller de lymfkörtlar dit lymfvätskan från bröstet först transporteras. Denna eller dessa lymfkörtlar är bra indikatorer på tillståndet för hela lymfkörtelområdet i armhålan. Om det inte finns tumörvävnad i portvaktskörtlarna behöver man inte heller avlägsna några andra lymfkärl i armhålan.
En bröstbevarande operation innebär att endast en del av bröstet avlägsnas. Tumören opereras bort så att den tydligt omges av frisk vävnad. För bröstbevarande operation lämpar sig tumörer som kan avlägsnas helt med kosmetiskt gott resultat. I praktiken lämpar sig tumörer som är mindre än 2 centimeter för bröstbevarande operation, om brösten är små eller medelstora. Från stora bröst kan man avlägsna tumörer på 3–4 centimeter.

För de flesta patienter med bröstcancer är en bröstbevarande operation möjlig. Det rekommenderas dock inte om tumören är stor, om det finns flera metastaser långt ifrån varandra eller om patienten redan tidigare har fått strålbehandling i bröstet.

Axillutrymning innebär att armhålans lymfkörtlar avlägsnas. Vid operationen töms armhålan på fett och lymfatisk vävnad. Detta är nödvändigt om man hittar cancerceller vid undersökning av portvaktskörteln. Vid axillutrymning kan det uppstå störningar i lymfcirkulationen, vilket kan leda till att armen senare svullnar. Svullnad kan förebyggas genom tänjningar och gymnastiska övningar.

Vid mastektomi avlägsnas hela bröstkörtelvävnaden med hud och allt eller så att huden sparas. I allmänhet avlägsnas hela bröstet om tumören är stor, om det finns flera tumörer (multifokala tumörer), om det finns mycket förstadier till tumörer i bröstet (DCIS) eller om risken för återfall annars är särskilt stor.
Operation av recidiverande bröstcancer: Recidiverad bröstcancer kan endast sällan botas permanent. Den behandlas då kirurgiskt. Operationen kan kompletteras med läkemedelsbehandling och ibland också med strålbehandling.

En operation där man återskapar bröstet, en bröstrekonstruktion, görs vanligen först två år efter cancerbehandlingen. Ibland kan den göras genast i samband med att bröstet opereras bort, om risken för att cancern återkommer är mycket liten.

En rekonstruktionsoperation kan göras om patienten så önskar, bröstcancern inte har recidiverat och patientens allmäntillstånd är gott. På kirurgisk väg kan man inte skapa ett riktigt likadant bröst som förut, men i allmänhet är resultatet kosmetiskt tillfredsställande och patienten behöver inte använda protes.

I samband med rekonstruktionsoperationen rekonstrueras också det friska bröstet, särskilt om det är mycket stort.

Det finns många rekonstruktionsmetoder. Den opererande plastikkirurgen och patienten väljer metoden tillsammans. Vilken teknik man använder påverkas bland annat av storleken på det kvarvarande bröstet, mängden vävnad i bröstkorgsväggen, eventuell tidigare strålbehandling och patientens kroppsbyggnad.

Implantat: Ett implantat, eller en endoprotes, innebär att man placerar en protes fylld med silikon eller koksalt under patientens bröstmuskel. Detta är en liten åtgärd, men lämpar sig endast när man utformar ett litet bröst och det finns tillräckligt med vävnad kvar på bröstkorgens väggar.

LD-lambå: Vid LD-lambåmetoden vänder man upp den breda ryggmuskeln med en liten bit hud mot bröstkorgens främre vägg. Under den lägger man in ett implantat. Metoden ger i allmänhet ett bra, mjukt bröst. LD-metoden innebär en större operation än vid enbart implantat, men mindre än vid TRAM-teknik.

TRAM: Vid tramteknik tar man en muskelflik med hud från magen och skapar det nya bröstet av egen vävnad. Operationen kräver en sjukhusvistelse från fem dagar till två veckor. Cirka ett halvt år senare bygger man upp en bröstvårta och en bröstgård.

Läs mer om rekonstruktionsoperationer av bröst:

Patientguide om rekonstruktion av bröstet (pdf, på finska)(öppnas i ett nytt fönster)

Strålbehandling

Strålbehandling är joniserande strålning som särskilt påverkar celler i delningsfasen och därför förstör cancerceller.

Även om den synliga tumören avlägsnas kirurgiskt kan det finnas kvarvarande tumörceller i bröstområdet och omgivande lymfkärl. Strålbehandling minskar risken för lokalrecidiv och förbättrar därmed patientens prognos.

Efter bröstbevarande kirurgi ges i praktiken alltid strålbehandling. Vid tumörvävnadsfynd i armhålans lymfkörtlar ges strålbehandling också i armhålan och nyckelbensgropen (incisura clavicularis).

Efter mastektomi behövs vanligtvis ingen strålbehandling. Det ges dock om det funnits mycket tumörvävnad i armhålans lymfkörtlar eller om risken för cancerrecidiv är större än vanligt. I sådana fall riktas strålbehandlingen på bröstkorgsväggen på den opererade sidan, armhålan, det lymfatiska området invid bröstbenet och nyckelbensgropen.

Postoperativ strålbehandling planeras individuellt och målområdet lokaliseras genom röntgenundersökning (simulator). Strålbehandling ges fem gånger i veckan, några minuter åt gången. Behandlingen pågår i allmänhet i totalt 3–6 veckor beroende på tumör och strålbehandlingsteknik.

Postoperativ strålbehandling vid bröstcancer ger rätt få omedelbara biverkningar. Under behandlingen fortsätter patienterna ofta arbeta.

De flesta biverkningar som strålbehandlingen medför är övergående.

Strålbehandling och dess biverkningar 

Läkemedelsbehandlingar

Vanligen får man bort all synlig tumörvävnad vid operation. Dessförinnan kan dock cancerceller ha spridit sig antingen via lymfkärlen eller via blodomloppet.

Postoperativ läkemedelsbehandling rekommenderas om risken för recidiv är över tio procent under en tioårsperiod. Adjuvant läkemedelsbehandling minskar risken för bröstcancerrecidiv och ger förlängd genomsnittlig överlevnad.

Adjuvant behandling, eller tilläggsbehandling, rekommenderas i allmänhet om tumörvävnad har påträffats i armhålans lymfkörtlar eller vid hög risk för recidiv. Den adjuvanta behandlingen kan vara hormonell behandling, behandling med cytostatika eller med antikroppar.

Preoperativ läkemedelsbehandling syftar till att krympa tumören så att den går att operera. Preoperativ läkemedelsbehandling används också om tumören har trängt in i sin omgivning på ett sådant sätt att den inte kan opereras eller är för stor för operation. Detta kallas neoadjuvant eller primär läkemedelsbehandling.

Vid behandlingen används samma cytostatika som postoperativt. Hormonell behandling kan också användas om tumören är hormonberoende eller om kemoterapi är för tungt för patienten.

Cytostatika

Cytostatika är läkemedel som angriper cancerceller. Cytostatika sprids i kroppen med blodet.

Kemoterapi kan inledas med en sorts cytostatika eller med en kombination av flera olika. Vid behandling av bröstcancer används vanligen docetaxel eller kombinationer av CEF och CMF. Dessa kombinationer innehåller cyklofosfamid (C), 5-fluorouracil (F) och epirubicin (E) eller metotrexat (M). Läkemedlen ges intravenöst på poliklinik sex gånger var tredje eller var fjärde vecka. Ibland kan en del av läkemedlen också ges i tablettform.

Patienten får dropp i cirka en och en halv timme per gång och kan därefter gå hem. En del patienter är på jobb under behandlingen eller frånvarande i några dagar, medan de flesta är sjukskrivna hela kemoterapiperioden.

Cytostatika ger ofta biverkningar, de flesta är dock övergående.

Även vid behandling av spridd bröstcancer används cytostatika om det inte är tillräckligt med hormonell behandling. I praktiken är det då ofta fråga om hormonoberoende (receptornegativ) cancer, snabbt växande metastaser eller omfattande metastaser i lungor eller lever.

Cytostatika och dess biverkningar

Målinriktade eller precisionsläkemedel

Cirka 10–15 procent av bröstcancerpatienterna har en genreplikering av HER2-genen i tumören. Dessa patienter kan som adjuvant antikroppsterapi ges trastuzumab, intravenöst eller som subkutana injektioner.

Behandlingen ges vanligtvis i samband med cytostatika var tredje vecka i högst ett år. HER2-precisionsläkemedel ger ibland hjärtinsufficiens och därför följs hjärtat upp hos de patienter som får dessa läkemedel.

Precisionsläkemedel vid behandling av bröstcancer: I HER-2-positiva fall kan även ges trastuzumab eller pertuzumab eller i tablettform lapatinib. Dessutom kan man ge en behandling där trastuzumab och cytostatika kombineras i samma läkemedel (trastuzumab-emtansin). Dessa läkemedel doseras intravenöst.

I initialskedet av trippelnegativ (ER-, PgR- och Her-2-negativ) spridd bröstcancer kan man ge immunologisk atezolizumab och taxan, om tumörvävnaden entydigt innehåller PD-L1-positiva bröstcancerceller och patienten inte har grundläggande sjukdomar som förhindrar immunologisk behandling.

Hormonell behandling

En del bröstcancerceller utnyttjar kroppens egna hormoner, i praktiken östrogen. Hormonell behandling syftar till att förhindra effekten av östrogen.

Hormonell behandling kan användas vid hormonkänslig (så kallad receptorpositiv) bröstcancer antingen som enda behandling eller efter kemoterapi. Som hormonell behandling kan man använda antiöstrogen (tamoxifen) eller aromatashämmare.

Som hormonell behandling för unga kvinnor används vanligen tamoxifen eller alternativt exemestan och hormonella injektioner. Antingen tamoxifen eller aromatashämmare kan också användas som hormonell behandling av patienter som passerat klimakteriet.

Aromatashämmares effekt bygger på deras förmåga att förhindra östrogenproduktion utanför äggstockarna. De är effektiva endast om patientens menstruation har upphört naturligt eller om äggstocksaktiviteten har upphört på artificiell väg.

Hormonell behandling ges vanligtvis i fem år, ibland längre.

Vid bröstcancer hos män används tamoxifen som primär hormonell adjuvant terapi.

Hormonell behandling av recidiverande bröstcancer: Recidiverande hormonreceptorpositiv bröstcancer behandlas vanligen i första hand hormonellt. Den hormonella behandlingen kan förstärkas med olika ciklib, såsom palbociklib och abemaciklib. Vid behandling av spridd cancer kan man växelvis använda olika hormonella behandlingar och kemoterapi. Det kan också förekomma perioder då sjukdomsläget följs upp utan behandling.

Behandling av symtom

Även de symtom som bröstcancer medför kan behandlas. Strävan är att hitta det för patienten bästa alternativet bland smärtstillande medel.

Vid behandling av metastaser i skelettet kan man använda bisfosfonater eller denosumab som stärker skelettet och lindrar smärta. Lokal strålbehandling minskar i allmänhet effektivt också smärta i skelettet.

Hjärnsymtom kan man minska eller eliminera med strålbehandling och kortisonpreparat. Strålbehandling lugnar ofta också metastaser i huden eller i lymfatiska områden. Ibland är metastaser i lungan eller lungsäcken förenade med vätskebildning som fyller lungsäcken och försvårar andningen.

Behandling av menopausala symtom och bröstcancer: Substitutionsbehandling med östrogen och gulkroppshormon (progesteron) eller enbart östrogen höjer risken för bröstcancerrecidiv och rekommenderas därför inte för patienter som har haft bröstcancer.

Graviditet, amning och bröstcancer: Under graviditet är det ofta svårt att upptäcka bröstcancer, eftersom brösten har svullnat och man vill undvika röntgen. Vid behov kan man ta mammografi under förutsättning att bukområdet skyddas. Ultraljudsundersökningen är oskadlig och säker.

Bröst och armhåla kan opereras och portvaktskörteln undersökas också under graviditet. Kemoterapi kan ges under senare graviditetsveckor om det anses nödvändigt. Strålbehandling ges vanligen inte under graviditet utan först efter förlossningen.

Kemoterapi kan försämra fertiliteten, särskilt hos kvinnor över 30 år.

Efter bröstbevarande operation och strålbehandling kan patienten sällan amma från det behandlade bröstet. Däremot kan patienten amma normalt från det andra bröstet.

Lymfterapi: Lymfterapi kan användas för att behandla subkutan svullnad i armen (lymfödem) som kan uppstå efter bröstcancerkirurgi och strålbehandling.

Uppföljning, återfall och prognos

Uppföljningen inleds efter operation och adjuvant terapi. I allmänhet är den första kontrollen cirka tre månader efter avslutad behandling. Detta första besök syftar särskilt till att identifiera och lindra behandlingsrelaterade biverkningar. Uppföljningsbesöken äger i allmänhet rum cirka en gång om året, ibland mer sällan.

Syftet med mammografiuppföljning är tidig diagnos av lokalt cancerrecidiv, eftersom behandlingen då kan vara kurativ. Av samma orsak är det viktigt att kontrollera det andra bröstet.
Mammografi rekommenderas minst vartannat år. Det lönar sig också att utnyttja den avgiftsfria screeningmammografin. Mammografiundersökningen kompletteras vid behov med en ultraljudsundersökning av brösten eller operationsområdet. I särskilda fall görs en magnetröntgen (MRI).

Vid uppföljningen strävar man också efter att upptäcka och behandla eventuella senare biverkningar av behandlingarna.

Bröstcancer recidiverar i 60 procent av fallen inom de fem första åren efter operationen. Ibland kan bröstcancern återkomma först flera år eller till och med årtionden senare.

Vanligast är att den återkommer på huden i operationsområdet, i armhålan, nyckelbensgropen, skelettet, lungorna, levern eller hjärnan. Recidiv i huden syns som obestämt avgränsade röda utslag eller lokala hudknottror. Även förstorade lymfkörtlar i armhålan eller nyckelbensgropen kan tyda på bröstcancerrecidiv.

Närmare undersökningar behövs först när man misstänker recidiv. Då tar man en lungbild, gör en ultraljudsundersökning av buken och en isotopkartläggning och möjligtvis en röntgenundersökning av skelettet. Ibland behövs dessutom en skiktröntgen, det vill säga datortomografi eller magnetisk resonanstomografi. Det kan också behövas laboratorieundersökningar.
Prognosen för en enskild bröstcancerpatient kan inte fastställas exakt. Risken för recidiv kan dock uppskattas med hjälp av så kallade prognostiska faktorer. Den viktigaste prognosen för recidiv är om det finns cancer i armhålans lymfkörtlar. Andra faktorer som höjer risken för recidiv är stor tumör, avsaknad av hormonreceptorer, låg differentieringsgrad och hög delningshastighet hos cancercellerna samt att patienten är ung.

Analogt är sannolikheten för recidiv mycket liten om tumören är mindre än en centimeter, hormonberoende och det inte finns cancer i lymfkörtlarna.
Prognosen för bröstcancer blir hela tiden bättre, då den upptäcks tidigare och behandlingsmetoderna utvecklas. För närvarande är femårsprognosen för bröstcancerpatienter 91 procent. Merparten av dem tillfrisknar helt.

Om bröstcancern har metastaserat annanstans än lokalt kan den inte botas permanent.

Cancern framskrider individuellt och framskridandet beror bland annat på typen av cancer.