Ta inte din tillflykt till flaskan vid dåliga nyheter

Man söker kanske lindring i rusmedel mot den ångest ett besked om en allvarlig sjukdom ger upphov till. Verkställande direktören för A-klinikka och arbetslivsprofessorn i rusmedelsmedicin Kaarlo Simojoki vill påminna om varför det inte är värt det. Man drunknar inte i flaskan på en gång, utan i sakta mak. Därför kan man stundvis få en […]

Man söker kanske lindring i rusmedel mot den ångest ett besked om en allvarlig sjukdom ger upphov till. Verkställande direktören för A-klinikka och arbetslivsprofessorn i rusmedelsmedicin Kaarlo Simojoki vill påminna om varför det inte är värt det.

Man drunknar inte i flaskan på en gång, utan i sakta mak. Därför kan man stundvis få en känsla av att man ännu håller sig stadigt på ytan. Också den kan längta upp till ytan som har fått beskedet att ha drabbats av en svår sjukdom.

”Då försöker man desperat underlätta sin belägenhet med de medel som står till buds, som man känner till och är bekant med”, säger A-klinikkas verkställande och medicinska direktör Kaarlo Simojoki. ”Man vill bedöva ångesten och kan ibland göra det med cannabis, läkemedel eller alkohol. Exempelvis alkohol har vi ju utan större svårigheter tillgång till från nio på morgonen ända till nio på kvällen.”

Under sin långa karriär inom rusmedelsmedicinen har Simojoki sett att många som får en allvarlig diagnos tar till rusmedel. Enligt honom är det ofta fråga om en underliggande rädsla och känsla av hopplöshet orsakad av diagnosen samt ångest och depression ofta åtföljda av ilska och bitterhet.

Känslostormen är enorm och det går inte att förutspå vare sig hur man själv eller hur andra kommer att förhålla sig.

”Det låter fånigt simpelt, men man kan inte på förhand veta hur någon reagerar, eller hur man själv reagerar. Ibland kan någon överraska: den modigaste är den första att ge efter, medan den som är helt lamslagen i sin vardag får nya krafter att kämpa.”

Om det är många som tar till flaskan eller medicinburken, så är det ännu flera som inte gör det. Också det är lika svårt att förutse.

Ett glas rödvin kan kännas som en gammal god vän

Hur man förhåller sig till att man har blivit sjuk påverkas av många olika faktorer, ens livshistoria och aktuella livssituation, sociala nätverk, utbildningsnivå och uppfattningsförmåga samt hur man är byggd psykiskt. Till exempel den som har små barn eller barnbarn kan när den blir sjuk i första hand vara rädd att inte få se barnen växa upp.

Också diagnosens allvar spelar roll. Simojoki påpekar att det är en helt annan sak att få höra att man om fem år är vid liv med fem än med femtio eller nittio procents sannolikhet.

Å andra sidan kan också en dålig nyhet kännas som en lättnad, om man har gått i ovisshet om vad som orsakat de smärtsamma symtomen. Enligt Simojoki är ovissheten det som tär mest på psyket. Om sjukdomen ännu inte har något namn, kan man inte kanalisera sina tankar åt något håll.

Sannolikheten för att gå vilse i alkoholen blir större om man tidigare har använt rusmedel. Simojoki betonar att det inte behöver vara fråga om tidigare missbrukare. Det som är av betydelse är i vilka situationer man är van att använda alkohol. Därför talar han ofta om de till och med stora riskerna med att regelbundet inta rusmedel.

”Någon har vant sig vid att belöna sig med ett glas rödvin eller med att öppna en öl efter en dålig dag på jobbet. Då uppstår lätt en mall där man bearbetar sin känsla till exempel via alkoholen.”

När det uppstår en krissituation och ens förmåga och psykiska resurser avsevärt naggas i kanterna blir det då lätt att söka efter lättnad mot de svåra tankarna hos gamla goda vänner: ett glas vin, en flaska öl eller smärtstillande medel.

Samtalshjälp av närstående och professionella

Också de mallar och den kultur man anammat inom familjen och släkten har betydelse. Simojoki säger att samtal inte nödvändigtvis är i första prioritet i Finland i svåra situationer. Dessutom är det västerländska samhället prestationscentrerat och ger inte alltid rum för känslor.

”Om man tillspetsat ser bara till exempel på film och på mediebilden i Finland, så dricker mannen ofta i sin sorg och dör bort av alkohol. Kulturen och hur den illustreras påverkar människors reaktioner och vilka mallar som står dem till buds.”

Den viktigaste omständigheten torde gå att finna i de sociala nätverken. Simojoki understryker att om man är van att tala också om svåra saker med sina närstående, så hjälper i allmänhet samtal och att öppet tala om sina känslor, och man behöver då inte ta till rusmedel. Det förutsätter emellertid att den som blivit sjuk själv kan identifiera och erkänna sina känslor och släppa dem till ytan. Dessutom kräver ett öppet samtal en samtalspartner, och det har inte alla.

”Det sägs att ensamheten är den nya folksjukdomen”, säger Simojoki. ”Har man inget nätverk att lufta sin situation med, blir också samhällets roll aktuell. Det vore viktigt att det fanns professionella att erbjuda ens för några samtal.”

Även om man har människor som står en nära, vill alla inte öppna sig för sina vänner.

”En del lider av att uppleva sig vara till besvär för sina kompisar. Med professionella behöver man inte ha den känslan, eftersom de gör det å arbetets vägnar.

Ett samtal kräver förvisso mycket också av den som lyssnar. Simojoki betonar att också de närstående får ångest av sjukdomen och också de kan behöva samtalshjälp för att bearbeta situationen.

På läkarordination – men i överstora mängder

Vid kriser där de psykiska resurserna minskar, minskar också människans förmåga att motstå olika ingivelser och man kan alltid hitta på olika förklaringar till det man gör. Särskilt lätt är det att hitta på svepskäl för missbruk av läkemedel: de är ju ordinerade av läkare och ofta uttryckligen mot ångest och oro. Svårigheten är doseringen, inte själva läkemedlet.

Om sjukdomen har dålig prognos och patienten motiverar sitt bruk av rusmedel med att ”vad spelar det nu mera för roll”, så kan det vara svårt för såväl professionella som närstående att komma med svar. Enligt Simojoki hjälper det inte att skuldbelägga och fördöma. Däremot kan det vara värt att fundera på vad allt man ännu kan göra tillsammans.

Den som blivit sjuk är också ofta behjälpt av att tänka på de närstående. Simojoki vill erinra om att processen inte är jobbig endast för den som blivit sjuk. Genom att gå ner sig i rusmedel tar den sjuka ifrån de närstående möjligheten att tillsammans bearbeta saken, i värsta fall avskedsprocessen. Dessutom får de närstående extra bekymmer, utöver sjukdomen också av rusmedelsbruket.

”Läkemedel, alkohol och cannabis påverkar förmågan till äkta växelverkan. Det är bra att hålla i minnet.”

På samma sätt går det om man inte lyssnar på sina egna förnimmelser och funderar på vad de bottnar i. Enligt Simojoki är ilska, vrede och irritation ett typiskt – och effektivt – sätt att dölja andra känslor.

”Ibland kan ilskan vara helt irrationell. Men om man märker att man är annorlunda än tidigare och fungerar på ett annat sätt, kan man tänka på att det kanske är något som vill komma upp till ytan för närmare skärskådan.”

Också mitt i all rädsla och ångest är Simojokis råd att fundera på vad man njuter av i livet, alltså vad som har gjort och fortfarande gör livet värt att leva. Då kan man satsa hela sin energi på att överleva sjukdomen eller åtminstone på att leva ett så människovärdigt liv som möjligt ända till slutet.

”När det finns sådant man inte vill förlora, fokusera på det. När man gör sådant man tycker om, får tankarna annat att sysselsätta sig med än allt det tråkiga.”

Samtidigt går det lättare att förstå att rusmedlen är sekundära – att det för den skull inte är värt att förstöra det goda man ännu kan ha kvar.

Text: Anne Salomäki

Foto: Eeva Anundi