Gå direkt till innehållet
Stöd

Stark närvaro också på längre håll

10.09.2020
Monika Kolppanen, palliativ sjukskötare vid Österbottens Cancerförening, säger att hennes arbete inte alls är så tungt som folk tror. Hon är positiv, tar en bit åt gången och är uppriktig, det är hennes kraftkällor.

Monika Kolppanen har länge, redan i över 16 år, arbetat med cancersjuka och deras familjer, ofta i hemförhållanden. Hon började jobba som palliativ sjukskötare vid Österbottens Cancerförening vid ingången av 2004, vid 36 års ålder. Kolppanen som är uppskattad, avhållen och nationellt prisbelönad yrkesutbildad person inom vårdarbetet är nu 52 år gammal.

“Så här håller det kanske på tills jag går i pension”, skrattar hon.

Det är en villkorlig kommentar, Kolppanen vet nämligen mycket väl hur oberäkneligt livet kan vara.

Österbotten en föregångare

Kolppanen tycker verkligen om sitt jobb. Hon är också djupt medveten om hur betydelsefullt hennes arbete är för många: både för de sjuka och för de närstående.

Regionalt sett och ur tredje sektorns eller föreningsverksamhetens synvinkel är Österbotten en föregångare.

” Jag känner inte till att några andra cancerföreningar skulle erbjuda motsvarande tjänster av palliativa sjukskötare som Österbottens förening. Det är sällsynt att tredje sektorn är en så stark aktör vid sidan av den offentliga vården. Finansieringen kommer huvudsakligen från välgörenhet.”

Inom föreningens område finns det tre palliativa sjukskötare.

“Jag arbetar huvudsakligen i Karleby stadscentrum och i Kronoby, men också i andra kommuner i mellersta Österbotten om det behövs. Min kollega, med motsvarande arbetsbeskrivning som jag, har ett område som sträcker sig från Malax till Kristinestad. Den sjukskötare som är verksam i Jakobstadsregionen har en litet annorlunda arbetsbeskrivning.”

I Österbotten har man redan i flera år satsat på att utveckla cancervården.

“Till exempel i Karleby har man länge arbetat för den palliativa vården under ledning av intresserade läkare och vårdare. Eftersom det har funnits tjänster att tillgå, har de rönt uppskattning och tacksamhet och man har också velat att de ska utvecklas, liksom även vården i livets slutskede”, funderar Kolppanen.

Den eviga optimisten

Sjukskötare blev Monika Kolppanen för att hon alltid har motiverats mera av människor och praktiskt arbete än av att plugga.

“Jag har sedan barnsben varit ”tidigt född”. Jag umgicks redan då med gamla människor i grannskapet. Jag tycker om människor och om att lösa problem. Mitt mål är att se något gott i varje svår situation. Jag är en evig optimist.”

Kolppanen specialiserade sig till palliativ sjukskötare i Vasa.

“Innan dess jobbade jag på en vårdinrättning i Kronoby, där jag till stor del tog hand om de döende. Genom att specialisera mig ville jag ge dem något gott, kunna hjälpa dem mera.”

Palliativ vård är omhändertagande vård, när botande behandling inte längre anses leda till önskat resultat.

“Mitt arbete är inte alls så tungt som folk tror. Det känns helt bra att vara med kunderna, och under årens lopp har också humorn blivit litet ”elak”: ibland kan också det lätta på stämningen.”

Som skötare fokuserar Kolppanen på det positiva.

“Tillsammans med patienten försöker vi finna krafter och lindring: vad en människa i varje specifik situation kan och förmår göra. Allt annat är kunden nog även annars tillräckligt medveten om.”

“Jag tar upp olika saker i små portioner, beroende på situationen: ibland tänker jag i förväg att vi till exempel ska tala om vården i livets slutskede, men i den aktuella situationen märker jag att nej, inte i dag. Vid behov säger jag som det är, för att det inte ska uppstå några missförstånd. Sedan är det sagt och vi kan gå vidare därifrån.”

Inte en enpersonsshow

Vårdarbete är aldrig en enpersonsshow: Kolppanen har en stor arbetsgemenskap med ett fungerande samarbete.

Förutom av hembesökskunderna och deras anhöriga består gemenskapen av föreningens anställda och frivilliga, hemsjukhusets patienter och anställda samt centralsjukhusets patienter och personal vid cancerkliniken, den palliativa polikliniken och motsvarande avdelningar.

“Det vore också förnuftigt att komplettera helheten med psykiatrisk kompetens. Det viktigaste är å andra sidan att lyssna på människor och tro på vad de säger. Det är inte mer komplicerat än så.”

Man måste ge tid för ångesten, särskilt anhörigas ångest.

“Jag lyssnar och är närvarande – tittar inte på klockan eller telefonen. Jag tar också upp saker på nytt, det stärker förtroendet. Jag undviker helst studiehandledning, för jag kan omöjligt veta hur dagen kommer att gestalta sig och dessutom vill många patienter inte få besök av okända människor. Ibland föreläser jag om mitt arbete eller håller studiehandledning planenligt en enskild dag.”

Patienter och anhöriga kan ta direkt kontakt inte endast med sjukvården utan också med Kolppanen.

“Ofta är det viktigt för de anhöriga att få prata med mig, opartiskt.”

Kontoret följer med

Monika Kolppanens viktigaste arbetsredskap är telefonen, en spiralblockskalender, en bärbar dator och en personbil som inte bara fungerar som fortskaffningsmedel utan vid behov också som kontor, samt en väska full med vårdförnödenheter.

På datorn för hon statistik och gör anteckningar i patientprogrammet. Ofta börjar arbetsdagen med kontorsarbete hemma vid det egna köksbordet, om det inte i står på morgonprogrammet att ta blodprover och leverera dem till laboratoriet.

“Mina kunder och de anhöriga känner till det här, så ofta lämnar de som vill prata ett meddelande på morgonen och ber mig ringa. Jag tar alltid kontakt så fort jag kan: brådskande hembesök ordnas vanligen senast inom två timmar från det att man har tagit kontakt.”

Anteckningarna i papperskalendern är informationssäkra: endast Kolppanen kan tolka dem. Vårdväskan är liten och kompakt: den innehåller utrustning främst för akuta problem och provtagning. Innehållet kompletterar Kolppanen när hon för prover till sjukhuset. Samtidigt sticker hon sig ofta in på poliklinikerna och avdelningarna.

“Patienterna har i allmänhet vårdförnödenheter och läkemedel hemma. Mina besök är avgiftsfria, de dyra besöken hör till hemsjukhusverksamheten.”

Kolppanen har inga egentliga arbetstider, men strävar efter att hålla sig till tjänstetid kl. 8–16.

“Jag planerar in 3–4 hembesök per dag. Det kan vara stödjande eller uppföljande besök eller gälla utdelning  av läkemedel. Grundläggande vård, såsom tvätt, sköter jag sällan, eftersom tiden inte räcker till. Planen kan dock ändras flera gånger under dagen.”

Patienterna är alla vuxna, eftersom cancervården för barn inom Kolppanens ansvarsområde har koncentrerats till Mellersta Österbottens centralsjukhus i Karleby och till Uleåborgs universitetssjukhus.

“I många fall handlar det dock om barnfamiljer. Följaktligen tar jag även barnen i beaktande och hjälper också dem: jag försöker se till att barnen är med i verkligheten. Ofta hjälper det barnen att få delta.”

Kolppanen har hela tiden kring 25–30 patienter. Antalet hembesök uppgår till 400–500 per år.

“Mitt patientantal är kanske inte stort, men den centrala idén i mitt arbete är att jag som skötare ska ha tid för alla.”

Text: Anne Saarikettu
Bild: Tomi Hirvinen

 

 

 

 

 

 

Cancervården är grovt taget indelat i tre delområden. Var och en av dem inbegriper noggrann symtomatisk och smärtstillande behandling:

botande behandling

palliativ vård med fokus på behandling som bromsar sjukdomens förlopp och andra frågor, såsom hjälp och stöd till de obotligt sjuka och de närstående

vård i livets slutskede som fokuserar på ”en god död”, inte på att förlänga livet