Syöpä-lehti
2023

Nu vågar jag redan blicka längre in i framtiden

När det framgick att Diana Sillfors hade tarmcancer och man senare fann metastaser i levern förändrade sjukdomen hennes prioritetsordning. Hon förstod att man klarar sig även om man arbetar litet mindre. Stomin, håravfallet och de övriga biverkningarna av cancern bekymrade henne inte, bara hon fick ha livet i behåll.

Diana Sillfors har haft frisersalong i 25 år och älskar sitt arbete. År 2011 kändes allt dock tyngre än normalt. Sillfors hade smärtor i ryggen och magen som gjorde henne trött och hon trodde att det var blödande hemorrojder. Hon drog ut på läkarbesöket för hon tänkte att vem som helst ju kan ha hemorrojder.

En äldre kinesiska hade på känn att det var en allvarlig sjukdom

Sommaren 2011 besökte hon London med sin dåvarande kille. Tidigare samma dag hade hon känt en kraftig smärta i ryggslutet.

”Vi åt middag och jag hade mycket ont i magen och var uppsvullen. Mittemot restaurangen fanns det en kinesisk akupunkturmottagning och min kille föreslog att jag skulle göra ett besök där. Jag tänkte att sak samma, jag har redan provat allt.”

Bakom disken på mottagningen satt ”en säkert hundra år gammal kinesiska” och ett ungt par tog emot kunderna. Mannen sa genast att de inte behandlar gravida. När Sillfors sa att hon inte var gravid höll den gamla tanten ett långt anförande på kinesiska.

”Sedan sa mannen att vi kan prova en två dagars kur med akupunktur, men att hans mamma säger att orsaken nog ligger någon annanstans, i inälvorna.”

”Ingen fara, nu har vi hittat den.”

I början av hösten 2011 blev symtomen bara värre och Diana Sillfors beställde tid hos läkaren. Läkaren gjorde en endoskopi, behandlade hemorrojderna med ligering och bad henne komma tillbaka om hon har fortsatta symtom. Hon blev inte alls bättre och vid det andra besöket hade läkaren redan sämre nyheter.

”Jag skickar en brådskande remiss till den offentliga sidan som har den bästa kompetensen, sa läkaren, och tröstade mig med att det inte är någon fara, nu har vi hittat den”, berättar Sillfors.

Den tre månader långa väntetiden till operationen i december kändes som en evighet. Men läkaren sa att det inte kunde hända något dess värre på den tiden. Det gjordes en titthålsoperation där man avlägsnade 20–30 centimeter av tarmen och anlade en tillfällig stomi.

”Först tänkte jag att det kvittar även om den är permanent, bara man får ha livet i behåll. Men när jag började återhämta mig ville jag bli av med stomin. Den var besvärligt placerad ovanför midjan och gjorde det svårt att klä på sig.”

Sillfors fick kemoterapi både intravenöst och oralt och var tillitsfull. En möjlig biverkning kunde ha varit att nervändarna i fingrarna skadas så att arbetet som frisör hade blivit omöjligt. Så gick det till all lycka inte, men händerna blev mycket köldkänsliga och fotsulorna blev så ömma att Sillfors stundvis bara kunde gå på yttre kanten av foten.

”Rumsvarmt vatten kändes som hade jag svalt is. Jag kunde dricka vatten som hade svalnat en aning från kokpunkten. Symtomen var ganska speciella och som tur blev de inte bestående.”

Läkemedlen fick inte håret att falla av. Sillfors vet hur viktigt håret kan vara för en kvinna.

”Å andra sidan, om man är tillräckligt sjuk, spelar det ingen roll om håret faller av. Jag har också vänner som har förlorat håret, men de är så vackra ändå.”

Ungefär ett år tidigare hade Sillfors skilt sig från pappan till sina 5- och 6-åriga pojkar. Vid tiden för insjuknandet övade de ännu på hur de skulle dela ansvaret för vården av barnen, så periodvis kändes det som om alla svårigheter hade hopat sig på en gång.

En ny kärlek höll humöret uppe

Återhämtningen gick dock framåt och Diana Sillfors gick för att höra resultaten av kontrollbilderna ”smällandes med hängslena”. Läkaren drog mattan under fötterna på henne när han sa att det verkar finnas mörka fläckar på levern. De visade sig vara två metastaser.

”Det kändes hemskt när kirurgen berättade att man för 20 år sedan inte ens opererade levern, utan att man härnäst bara hade gett vård i livets slutskede. Det var inte precis vad jag i den situationen hade velat höra. Även om det naturligtvis är fantastiskt att man numera opererar.”

Metastaserna avlägsnades vid en stor öppen operation som varade mycket längre än beräknat. Det goda med det var att stomin samtidigt lades ned.

”Jag återhämtade mig emellertid bra. Humöret var högt för jag sällskapade då redan med min nuvarande make. En ny kärlek och positivt tänkande hade enorm betydelse. Ensam efter skilsmässan hade jag säkert inte orkat med mina söner.”

Man klarar sig även om man arbetar litet mindre

Som företagare hade Diana Sillfors knappt alls hunnit med några hobbyer – hon hade arbetat ”dygnet runt”. Sjukdomen ruckade litet på prioriteringsordningen.

”När jag låg på sjukhuset helt virrig av läkemedel lärde jag mig att man klarar sig även om man inte arbetar så mycket. Även om det låter klichéaktigt, är det inte förnuftigt att alltid jobba på för fullt för att få så mycket pengar som möjligt.”

Pojkarna har alltid varit det viktigaste för Sillfors, och nu har hon kunnat ge dem mer tid.

Efter skilsmässan började hon hålla korta arbetsdagar i slutet av veckan, för pojkarna kom till henne på torsdagarna för veckoslutet. På jobbet orkar Sillfors vara sitt gamla energiska jag, men kan nu bättre se om sitt eget välbefinnande och sin vila.
Den senaste tiden har arbetsveckorna hållits korta eftersom coronan har minskat antalet kunder. Efter midsommaren blev Sillfors själv smittad med corona på arbetsplatsen, men klarade sig med smärre symptom.
När Sillfors insjuknade allvarligt för tio år sedan frågade hon sig om hon skulle få se sina pojkar bli konfirmerade. Nu har både Noel (16 år) och Miska (14 år) firat sin konfirmation.

Sillfors går ofta till fots från sitt hem i Tölö till sin arbetsplats vid Kaserntorget och älskar trädgårdsarbetet på familjens stuga i Renko. Hon har fått en ny familjemedlem i en ”smäcker cityhund”, Pilvi, en ettårig grand danois. Man måste naturligtvis gå ut mycket med hunden.

”Vår förra hund var en engelsk bulldogg. När jag går ut med Pilvi här i Tölö frågar bekanta hundmänniskor om vi aldrig håller oss med någon normal hund.”

Text Tiina Pelkonen
Foto Tomi Westerholm