Hannu Poutanen stod fortfarande med båda fötterna stadigt i arbetslivet när han för tjugo år sedan bestämde sig för att delta i en utbildning till stödperson som ordnades av cancerföreningen i Kymmenedalen. Han hade gedigen erfarenhet av försäljning, till exempel som chef på en S-marknad och som anställd inom företagskundtjänsten på ett försäkringsbolag och senare på hälsobolaget Terveystalo.

”Min far dog i cancer och andra nära anhöriga har haft cancer. Det är en del av livet”, säger Hannu Poutanen.

På cancerföreningens veckoslutsutbildning för tjugo år sedan valde vissa av deltagarna rollen som stödperson inom vård i livets slutskede, medan andra gick in för rollen av någon som går bredvid, alltså att vara kamratstödjare för en annan cancerpatient, eftersom de hade egen erfarenhet av cancer.

Han understryker man för att kunna vara stödperson måste se uppdraget som ett åtagande. Stödpersonsverksamhet blir knappast någon massaktivitet eller ett modefenomen, och det är inte värt att bara testa uppdraget under en kort period. Men arbetet ger så mycket.

”När jag går hemåt från enheten för vård i livets slutskede på sjukhuset känner jag att jag har fått minst hundra gånger mer än vad jag själv har gett.”

Sedan 2015 har det i Kouvola varje onsdag ordnats besök av stödpersoner på sjukhusets hospiceenhet, det vill säga enhet för vård i livets slutskede. Besöken ordnas allt efter hur stödpersonerna kan passa in dem i sin kalender.

”När jag började var vi fem personer i gänget. På den tiden ingick det ett besök ungefär en gång i månaden eller var femte vecka i mitt schema. Jag hade en ganska hektisk tid i arbetslivet, men jag tog mig tid ändå. Det är det som är syftet med kalendern.”

Nu är det 10–12 personer i gänget, så tempot har trappats ner. Alla prickar in besök på enheten utifrån sina möjligheter, och ingen blir överbelastad.
Hannu Poutanen gör ibland också besök hos patienter som får hospicevård hemma. Det ger de anhöriga lite ledig tid för att komma ut och kunna uträtta egna ärenden.

Fråga och lyssna

För att möta någon som får vård i livets slutskede krävs det först och främst förmåga att lyssna. Hannu Poutanen vill uppmana alla att vara sig själva. Inte alltid är det allvarliga frågor kring döden som står till diskussion, utan det räcker med att låta personen berätta sin livshistoria. En lång diskussion kan ofta enkelt initieras genom att ställa frågan vad personen har arbetat med.

”De anhöriga kan ha hört berättelserna många gånger. Men det är uppiggande att få berätta för någon utomstående som är intresserad av de frågor man själv gärna pratar om. Då är det lätt att glömma sjukdomen”, säger Hannu Poutanen.

Om personen delar med sig av sina bekymmer är det vanligast att de handlar om hur barnen ska klara sig.

”Det spelar ingen roll om barnen redan är i sjuttioårsåldern, säger han med ett skrattUnder årens lopp har han hört historier om ”allt mellan himmel och jord”, ibland också om statsbudgeten. Om han hade skrivit ner dem alla, hade de blivit en rik dokumentation över lokal historia. De flesta av dem han pratar med är äldre och de berättar gärna om händelser som inträffade för länge sedan.

Ibland har personen varit mycket dålig. Men den som sitter bredvid kan trots allt ge tröst genom att bara finnas till.

”Patienten kan säga: ”Jag orkar inte prata med dig nu, jag är så trött”. Jag svarar då att jag kan sitta kvar här i fem minuter och sedan gå.”

Ett annat exempel är en kvinna som inte längre fick cancerbehandlingar och som hon själv sa ”bara väntade på att liemannen skulle komma”. Han och hon hade en trevlig diskussion på gång just när damens syster ringde på mobilen.

”Hon visade att jag skulle vara tyst. Till systern sa hon att hon var så trött att hon inte orkade prata och att systern kunde komma på besök dagen därpå. Sedan gick munnen på henne när vi fortsatte där vi hade slutat.”

Prata med dig själv

I sitt säljarbete har Hannu Poutanen lärt sig rutiner för att bearbeta knepiga frågor. När han har lämnat sjukhuset eller någon patients hem sitter han kvar i bilen en stund och funderar igenom det som han nyss har hört, ”pratar med sig själv”. Då stannar inte frågorna kvar och kretsar runt i hjärnan så länge. Han säger att det fungerar som ett slags handledning i arbetet för honom själv.

”Det är den gamla utbildningen som sitter i, att bearbeta kundbesöken i bilen.”

Vid behov kan stödpersoner diskutera sina upplevelser med en sjukskötare på sjukhuset eller en rådgivningsskötare på cancerföreningen. Än så länge har han klarat sig utan stödsamtal. Han menar att hans arbetslivserfarenhet inom livförsäkring har lärt honom att prata om svåra frågor.

”Jag rekommenderar gärna den här verksamheten, men inte som ett experiment, utan som ett resultat av djup reflektion. Det behövs dock ingen särskild kompetens eftersom cancerföreningarna ger utbildning.”

Tiina Pelkonen
Foto Tomi Westerholm