Gå direkt till innehållet
Hopp

Farväl till ”coachen” – cancer i arbetsgemenskapen

17.09.2021
Även om fadern till Pompier-restaurangerna Janek Bjurström är borta är han ändå närvarande. I arbetsgemenskapen har man märkt att även om mycket har blivit annorlunda behöver inte allting förändras.

På de två Pompier-restaurangerna i Helsingfors centrum vet personalen precis hurdan torsdagspannkakan ska vara. Den förra chefen, en av grundarna och ägarna till restaurangerna, Janek Bjurström, var noga med att pannkakan gräddades i ugnen exakt tillräckligt länge och att den steg lagom mycket, men inte för mycket.

Nu kan den perfekta pannkakan kännas som ett tecken på att Bjurström, som dog i magcancer i maj i fjol, fortfarande på något sätt är närvarande. Liksom också till exempel det att en lampa plötsligt slocknar.

”När vi återvände till arbetet efter coronanedstängningen ville vi se tecken på Janek överallt”, berättar Nadia Salminen som arbetar på Pompier. ” När till exempel lampan började blinka sa vi till varandra att nu är han här.”

Bjurströms maka och likaså en av grundarna till restaurangen, Laura Apukka, berättar att man i arbetsgemenskapen också drar sig till minnes vad chefen eller ”coachen” skulle ha sagt i olika situationer. Ibland är det enstaka ord, ibland större linjer det handlar om.

”Det här överlever man inte”

Bjurström fick sin cancerdiagnos i november 2019. Dessförinnan hade hans symtom tolkats som tecken på en parasit, och den behandlingen hade underlättat symtomen i någon mån.

En kväll i november skulle Bjurström och Apukka gå och lägga sig när Bjurströms andning började sorla. Apukka, som hade jobbat som sjukskötare och barnmorska innan hon gick över till restaurangbranschen, sade att nu måste han till läkare, att han har vatten i lungorna.

”Han var envis och sa att han går först följande dag.”

Nästa dag, efter att han blivit undersökt, sa läkaren att det är något riktigt elakartat på gång. Både i bukhålan och i ena lungan fanns det litervis med vätska. I slutändan blev diagnosen utöver parasiten från en semesterresa också magcancer.

När paret slutligen på avdelningen för cancersjukdomar för första gången väntade på att läkaren skulle ta emot konstaterade Bjurström för Apukka att det här nu är en sådan cancer som man inte överlever.

”Läkaren sade sedan att det inte finns någon kurativ behandling, men att cytostatika kan fördröja sjukdomens framskridande”, berättar Apukka.

Arbetsgemenskapen som en familj

Där tidigare Bjurström och Apukka hade hållit Pompier-restaurangerna i gång, blev nu båda borta från jobbet. Beroende på Bjurströms hälsotillstånd gick de ibland och hälsade på personalen, men i övrigt var det de anställda som skötte jobbet.

Kökschef Pauli Martikainen berättar att man då beslutade att ge Bjurström och Apukka allt stöd de kunde.

”Vi ville att de skulle ha ett bekymmer ur vägen för alla andra bedrövelser.”

Salminen berättar att även om man kände av Bjurströms och Apukkas frånvaro i mängden arbete, gjorde alla sitt bästa. De anställda påpekade för Apukka att detta var deras sätt att visa sin kärlek och sitt stöd: nu tar de hand om restaurangen, så att Apukka och Bjurström kan ta hand om varandra.

Hemma läste Apukka och Bjurström gråtande de anställdas selfieförsedda kämpa på-meddelanden. De anställdas inställning kom dock inte som en överraskning, eftersom över hälften av dem varit på företaget i över fem år. Det är en enorm bedrift inom restaurangbranschen.

”De anställda är som familjemedlemmar för oss. Vi visste att vi kunde lita på att saker och ting är i goda händer, även om vi själva är borta.”

Det fanns dock mycket att tänka på, prata om och ordna. I något skede trodde familjen ännu på framtiden och tänkte att de kanske fortfarande har många goda år framför sig. I slutet av mars gav läkaren dock per telefon beskedet att cancern hade spridit sig i hela kroppen. Då förstod de redan själva att nu är det vård i livets slutskede som gäller.

Selfier till canceravdelningen

På arbetsplatserna följde man kontinuerligt läget via en gemensam Facebook-grupp. Bjurström och Apukka skickade hälsningar från sjukhusbesöken och de anställda svarade med kämpa på-selfier. De höll inget hemligt och dolde inget. I början önskade de anställda dock att man ännu inte skulle tala om det till exempel för stamkunder, för att de själva först skulle få bearbeta saken och sörja i fred.

En gång när Bjurström stod och tittade på restaurangen, kunderna och de anställda sa han till sin maka att ”det här är min heliga församling”. När kunderna fick kännedom om sjukdomen, följde Apukka rörd hur många kom med gåvor, berättade sin egen historia och på det sättet försökte stödja dem i den svåra situationen.

Sedan kom coronapandemin och den täta arbetsgemenskapen skildes åt. Apukka säger att coronan ”på sätt och vis var en stor gåva” som gjorde det möjligt för familjen att koncentrera sig enbart på varandra under Bjurströms sista tid.

”Många av våra restauratörvänner var förstås alldeles nedbrutna på grund av pandemin”, minns hon. ”Jag hade då ett helt annat perspektiv på saker och ting. Eftersom man ändå inte kan påverka att hela världen vänds upp och ner, sparade vi krafter till det viktigaste.”

Två veckor för att lära sig andas

När Bjurström dog i maj hölls Pompiers take away-verksamhet i gång av en liten kärntrupp. När han tänker på det så här efteråt är Martikainen nöjd över att först ha fått bearbeta saken i en liten grupp innan hela personalen återvände till arbetet.

Salminen tror att det var bra att han var permitterad då dödsbudet kom.

”Vi hade en månad på oss att sörja och processa saken. Direkt efter nyheten hade jag inte kunnat jobba som vanligt, inte heller efter en vecka. När vi till slut fick se varandra var det bara kramar och gråt, inte just några ord.”

Till en början var Apukka borta från jobbet helt och hållet i två veckor. Så mycket tid gav hon sig att lära sig andas utan sin livspartner.

”Då behövde jag inte alls oroa mig för restaurangerna. De sa till mig att håll dig borta så länge du behöver, vi har det allt bra här.”

När änkan sedan återkom på jobb försökte de andra hålla sig samman. Martikainen säger att man kanske omedvetet jämförde sin egen sorg med Apukkas som hade mist sin make. De andra ville vara starka och åtminstone inte öka hennes smärta. Apukka tror så här i efterhand att arbetskamraterna kanske till att börja med litet spände sig inför henne. När de märkte att hon började hållas på benen vågade också de sörja.

”Det är hemskt logiskt. När de märkte att jag hölls vid liv, lät de sorgen komma.”

Då intog Apukka igen den roll som var hennes: att stödja sina anställda.

Öppenhet skapar närhet

Nu tänker alla tre att den gemensamma förlusten har gjort arbetsgemenskapen ännu tajtare. Dessutom har de lärt känna varandra bättre och vågar nu ta upp också svåra frågor.

Som chefer uppmuntrar Apukka och Martikainen därför alla till öppenhet.

”Det betyder inte att man tar sina bekymmer till jobbet för andra att bära, skildrar Apukka.” Det värsta är om man antar att de andra vet varför jag är så här. Antaganden leder i allmänhet alltid fel.”

Viktigt är också att veta var man kan söka hjälp. Till exempel var Apukka själv tidigare arg över att man inte genast hade lyssnat på Bjurströms lungor, trots att han klagade över andnöd. Hon förde en ”gråt-och-raseri-diskussion” med överläkaren och företagshälsovårdaren inom företagshälsovården – och blev av med sin ilska.

Inget hade förändrats, även om de hade lyssnat på lungorna, säger hon.

”I det skedet hade det inte längre varit till någon hjälp.”

Hela fyrväpplingen tror att Bjurström själv hade varit oerhört stolt över dem just nu. Gemenskapen är hans händers verk, och den har klarat av en enorm tragedi.

Apukka berättar att också kunderna ofta tackar för att Pompier-andan är som förut trots Bjurströms bortgång.

”Allt behöver inte förändras, även om mycket har blivit annorlunda.”

Text: Tiina Pelkonen
Bild: Tomi Westerholm