Strålbehandling

Strålbehandling är en behandlingsform som allmänt används vid behandling av cancer. Strålbehandlingen är högenergisk, joniserande strålning som kallas för radioaktiv strålning. Vid sidan av kirurgin är strålbehandlingen den andra viktiga, lokala och kurativa behandlingsformen.

Strålbehandlingen förstör cancerceller och förminskar tumörer genom att skada strukturerna hos celler som delar sig. Eftersom det är typiskt för cancercellerna att de delar sig snabbare än normala celler, är de särskilt känsliga för strålbehandling.

Med hjälp av strålbehandling kan man förstöra cancertumörer, förbättra vårdresultat efter en operation eller annan behandling (adjuvant terapi), lindra symtom och förminska metastaser. Ungefär hälften av cancerpatienterna får strålbehandling som en del av sin vård.  Strålbehandlingen riktas vanligtvis direkt mot tumören eller metastasen. Om cancern har spridit sig långt, kan man ibland strålbehandla till exempel hela överkroppen.

Man kan ge strålbehandling antingen utvärtes med hjälp av en strålbehandlingsutrustning eller invärtes genom att föra strålningskällan på ett eller annat sätt in i kroppen. I detta fall finns många alternativ.

Vid isotopbehandling förs det radioaktiva läkemedlet in i kroppen antingen intravenöst eller oralt.  På det sättet verkar det radioaktiva läkemedlet direkt på tumören och den normala vävnaden tar endast mycket lite skada. Till exempel radiojodbehandling som ges till patienter med sköldkörtelcancer är en form av isotopbehandling.

Om cancern är lokal, väljer man mellan en operation och strålbehandling på basis av behandlingens effekt och de skador som den förorsakar. Strålbehandlingen har fått ökad betydelse i och med att sparande operationer blivit vanligare.

Kombination av strålbehandling och operation

Strålbehandling kan ges antingen före eller efter en operation. Till exempel när operationen inte har varit tillräckligt omfattande eller risken för återfall är stor, kompletteras behandlingen vanligtvis med postoperativ strålbehandling. Innan tumören opereras kan man försöka förminska den med hjälp av strålbehandling.

Kombination av strålbehandling och cytostatika

Det effektivaste sättet att kombinera strålbehandling och cytostatika är att ge dem samtidigt, eftersom de förstärker varandras effekt. Då talar man om så kallad kemostrålbehandling. Kemostrålbehandlingen har förbättrat vårdresultaten hos många cancertyper, som vissa lungcancrar och huvud- och halscancrar. Samtidig dosering av cytostatika stärker dock biverkningar som strålbehandlingen har.

Hur förverkligas strålbehandlingen

När man planerar strålbehandlingen är det viktigt att beakta både den synliga tumören och uppgifter som man har om tumörens eventuella spridning.

Strålbehandling gör inte ont, och den riktas direkt mot tumören eller metastaserna. Strålbehandlingen indelas vanligtvis i perioder på 2–8 veckor. Den ges vanligtvis i små dagliga doser fem dagar i veckan.

Behandlingen tar endast några minuter i taget. När behandlingen indelas i flera mindre doser förorsakar den mindre skada i friska vävnader och förbättrar strålbehandlingens effekt. De flesta patienterna kan leva ett tämligen normalt liv under behandlingen. I stället för strålbehandling som indelas i flera perioder kan man också i vissa fall ge så kallad påskyndad strålbehandling.

I och med att teknologi och den medicinska vetenskapen utvecklas kan strålbehandlingen riktas ännu noggrannare mot tumören för att förminska den skada som den friska vävnaden får. Strålbehandlingen är de facto en vältolererad behandlingsform. Behandlingen kan dock fortfarande ha biverkningar.

Biverkningar av strålbehandling

Förutom cancercellerna påverkar strålbehandlingen även de normala cellerna. Hurdan verkan den har på den normala vävnaden beror till en stor del på strålningsdosen, behandlingens längd och mot vilken kroppsdel strålningen ges. De skadliga effekterna förekommer endast på det området av kroppen dit strålbehandlingen riktas.

Biverkningar som strålbehandlingen medför kan förekomma redan under behandlingen, genast efter den eller senare, till och med efter flera år. De omedelbara biverkningarna yttrar sig i vävnader som delar sig snabbt, till exempel i huden, slemhinnorna och benmärgen. De flesta biverkningarna kan nuförtiden effektivt förebyggas och behandlas.

Här har vi samlat de vanligaste biverkningar som förekommer i samband med strålbehandlingen. Närmare uppgifter om olägenheter och behandlingen av dem får du av vårdpersonalen.

Skador i munnens och svalgets slemhinnor

Nästan alla patienter som får strålbehandling mot området kring munnen och halsen lider av skador i munnens och svalgets slemhinnor. De är smärtsamma, gör det svårare att tugga och svälja, gör slemhinnan mottaglig för infektioner och innebär en risk för tandsjukdomar. Om strålbehandlingen riktas mot området kring spottkörtlarna, kan man bli torr i munnen.

Skador i munnens slemhinnor kan behandlas med förebyggande tandvård, smärtlindrande läkemedel och genom att ta hand om infektioner och genom tillräcklig näring.

Tarmskador

I mag-tarmkanalen förekommer det lätt omedelbara biverkningar som strålbehandlingen medför. Om behandlingen ges i mag- och bäckenområdet kan den ge upphov till illamående och diarré och irritera området kring ändtarmen och ändtarmsöppningen.

Svårighetsgraden beror på det behandlade områdets storlek samt engångsdosen och den totala dosen. Samtidig dosering av cytostatika ökar och försvårar symtomen. Strålbehandling mot matstrupen kan förorsaka brännande smärta under bröstbenet och sväljsvårigheter.

Hud

Efter strålbehandlingen kan huden börja rodna och fjälla. Rodnaden uppstår inom 2–3 veckor och fjällningen inom 4–5 veckor efter att strålbehandlingen påbörjats. Huden kan också bli brun.

Det är viktigt att skydda det strålbehandlade hudområdet mot solen, eftersom huden kommer ihåg all strålning den har fått.

Benmärg

Blodcellerna bildas i benmärgen som finns i människans stora ben.

Strålbehandling som ges mot bäcken- och ryggradsområdet kan leda till att antalet vita blodceller och blodplättar minskar och hemoglobinvärdet sjunker. Vanligtvis är detta övergående och blodvärdena blir normala så småningom.

Irritation i de yttre könsorganen och urinblåsan

Om strålbehandlingen ges mot huden och slemhinnan i de yttre könsorganen kan den förorsaka smärtsamma sårigheter som lätt blir inflammerade.

Hos patienter som får strålbehandling på grund av cancer i urinblåsan, cancer i livmoderkroppen eller prostatacancer förekommer det akut irritation i urinblåsan. Då upplever patienten ett frekvent behov av att urinera, hen har blod i urinen och det tar ont i underlivet. Det kan också klia när man urinerar.

Sena biverkningar av strålbehandling

Sena biverkningar kan förekomma i de organ där vävnaden förnyar sig långsamt. Läkare och fysiker som planerar strålbehandlingen vet hur känsliga de olika organen är för strålning och försöker förebygga sena biverkningar. Ibland ger strålbehandling dock upphov till sena biverkningar.

Den vanligaste av dem är en lungreaktion som kallas för strålpneumonit. Det förekommer hos patienter som fått strålbehandling mot lungvävnaden. Symtomen är hosta, andtäppa och feber. Strålpneumonit uppstår 1–6 månader efter strålbehandlingen. Kortison lindrar symtomen. Vanligtvis försvinner symtomen helt.

Det är också möjligt att det utvecklas strålfibros, en annan sen biverkning som drabbar lungorna.

Ibland upplever patienterna 2– 6 månader efter att de fått strålbehandling mot hjärnan ett syndrom som kännetecknas av trötthet och huvudvärk. Strålbehandling kan också förorsaka hjärt- och kärlskador som inom loppet av år eller årtionden kan leda till kärlsjukdomar.

(Lähteenä Hoidot-osiossa on käytetty Syöpätaudit-oppikirjaa, potilasoppaita että vanhoja sivuja)

Källor

Joensuu, Heikki; Jyrkkiö, Sirkku; Kellokumpu-Lehtinen, Pirkko-Liisa; Kouri, Mauri; Roberts, Peter J. & Teppo, Lyly (toim.) (2013) Syöpätaudit. Helsinki: Kustannus Oy Duodecim.

Suomen Syöpäpotilaat ry. Ohjeita sinulle, joka saat sädehoitoa. Helsinki, 2015.

Suomen Syöpäpotilaat ry. Selviytyjän matkaopas. Helsinki, 2014.